Tiden går. Det gör också klockan. En av de tidigaste gåtorna jag minns från min barndom har sannolikt bidragit till att forma mitt tidsbegrepp. Vem är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Tiden. Den har alltid gått. Den har aldrig kommit.
Tills helt nyligen. En vän läste ett avsnitt ur en bok som gav mig en ny syn på tiden. Författaren ville ändra på vårt tankemönster att tiden går. Tiden går inte. Den kommer.
Den här tanken grep mig till den grad att jag inte kom att lägga varken bokens titel eller författarens namn på minnet.
Jag vet inte om författaren till boken är kristen eller inte. Men jag tycker att tanken lätt kan ses ur ett kristet perspektiv. Gud ger oss livets gåva, varje dag och varje sekund. Hans nåd är också ny varje morgon.
Ju mer jag tänker på saken desto mer tilltalas jag av tanken på att tiden kommer. Ser jag på tiden som går rinner den samtidigt mig ur händerna. Då rinner också livet samma väg. Det är en rörelse bort från mig.
»Varje sekund får jag glädjas över en ny gåva som jag får tacka Gud för.«
Men ser jag tiden som något som kommer är rörelsen mot mig. Då kan jag se på tiden som en Guds gåva till mig. Varje sekund får jag glädjas över en ny gåva som jag får tacka Gud för. Då blir också livet en enda lång räcka av gåvor.
Då tiden kommer till mig underlättar det också att leva i nuet. Livet är här och nu. Exakt i denna sekund. Stunden när jag började skriva den här kolumnen är ett minne blott. Och när jag skriver den här raden är kolumnen ännu inte färdig.
När livet är som bäst är det möda och bekymmer, konstaterade Mose i en bön som är återgiven i Psaltaren.
Jag behöver ofta hjälp med att leva i nuet. Ibland ser jag framåt mot något trevligt, som en resa, en fest eller det eviga livet med Jesus. Eller så kan jag önska att något otrevlig, som en operation jag har framför mig, vore över. Ibland minns jag med glädje något trevligt som hänt. Det är ju inget fel med det. För jag kan behöva det. Men det som var eller ska komma är inte livet.
Då försöker jag tänka på Guds namn. När Mose frågade efter Guds namn vid den brinnande busken svarade Gud: Jag är. Gud kallar sig inte Jag var, eller Jag blir. Genom sitt namn visar han på hur viktigt det är att leva i nuet.
Guds rike är här och nu, men ännu inte.
Johan Sandberg är redaktör på Kyrkpressen.
