Vi åttiotalister lär vara kända för vår naiva tro på oss själva och våra förmågor. Vi är enhörningar som galopperar längs regnbågen, alla möjligheter ligger öppna för just oss. ”Because we’re worth it.” Det här beteendet blir inte bättre av att vara uppvuxen i Finland med en massa ”sisu” som grädde på moset. En riktig finländare klarar som bekant sig själv, hjälpbehov är ett tecken på svaghet.
Det som Gud glömde berätta var att när 1980-talsenhörningarna får föl så gäller inte det ursprungliga upplägget på regnbågen längre. När halare, vantar, gröt och spyor gör entré får den självförverkligande individualisten galoppera ut till vänster och unika lösningar serieshoppas på Ikea. Ska du prompt förverkliga dig själv så får du åtminstone se till att du ligger i samma löneklass som förut, annars svälter fölen. Att klara sig själv och fortsätta vara oberoende av alla andra funkar inte heller. Tvärtom blir släkt och vänner avgörande för ett fungerande vardagspussel.
Det gör ganska ont att spola ner sina individualistiska ideal på toaletten. Samtidigt är antagligen bra för mig att repetera den gyllene regeln lite oftare och tvingas tänka på andra framom mig själv när jag vaknar på morgonen.
– Men jag har inget liv, klagar jag sorgset.
– Det har du visst, säger min vän trött. Du lever det, det är det där som är livet.
»Problemet med oss finländare är att vi envisas med att klara allt själva.«
Jag hörde nyligen en universitetsprofessor avslöja meningen med livet. Tyvärr visade hans powerpoint också att vi finländare verkar ha förlorat meningen med livet. Vi toppar statistiken i många viktiga grenar (Pisa, pressfrihet, spädbarnsdödlighet m.fl.) men psykisk hälsa kan vi inte direkt skryta med. På något sätt har ett av världens mest framgångsrika länder fått en befolkning som mår ganska dåligt.
Professor Arto O. Salonens tes är lika revolutionerande som söndagsskolan, det är gemenskap med andra människor som är ”hemligheten”. Lycka är att vara behövd och att få göra något som har betydelse för andra. Problemet med oss finländare är bara att vi envisas med att klara allt själva. Nu har vi blivit så förhärdat självständiga att vi förlorat varandra – och möjligheten att vara till glädje för våra medmänniskor.
Jag behöver en ny hustavla:
Allt vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du också göra för dem.
Och allt vad människorna gör för dig, det ska också du våga ta emot – tillit och beroende av andra är inte svaghet utan kärlek.
Kärlek är meningen med livet (också för enhörningar).
Nina Österholm jobbar med information i kyrkan i Helsingfors.
