Det är som om marken skulle skaka också under mina fötter, fast jag inte står i epicentrum för den här krisen. Vi har inte fyllt 40 någon av oss och i mitt manus för livet fanns den här händelseutvecklingen inte med, inte att en av oss skulle behöva ta farväl av ett syskon redan nu. Min vän reser för att hälsa på sin bror, jag kramar henne på en tågperrong och säger att jag önskar att jag skulle kunna säga att allt blir bra, men att jag inte tror på det själv.
Vad säger man till den vars liv skakas om i grunden när man inte med någon ärlighet i världen kan säga att det ordnar sig? Vad gör man? Maktlösheten känns oändlig, men också rädslan – tänk om det varit jag, tänk om det varit min bror? Samma dag som beskedet kom skriver jag ett meddelande till min egen bror. I min familj har vi inte för vana att använda stora ord om våra känslor för varandra. I min familj har kärlek och omtanke ofta uttryckts genom att lägga kakel, riva hus eller bjuda på mat. Plötsligt blir jag rädd för att detta inte är tillräckligt, att han kanske är borta i morgon utan att jag fått ur mig orden om att jag älskar honom och är tacksam för att han är min bror.
»Vad säger man när man inte med någon ärlighet i världen kan säga att det ordnar sig?«
Maktlösheten upprepar sig när dödsbudet kommer några veckor senare. Jag har ingen aning om vad jag ska göra bortsett från att tala om för min vän att jag är så ledsen över hennes förlust. Vi bor inte i samma stad och våra vardagsdiskussioner sker i text, över messenger. Vi delar frustrationer och glada överraskningar, trötthet, tacksamhet, oro för framtiden, minnen från förr. Kan man ens prata om sin vardag när ens vän har mist sin bror? Jag tvekar i någon dag tills jag börjar inse att tystnaden på messenger om allt som inte handlar om dödsfallet och sorgen är besläktat med att gå över till andra sidan gatan för att undvika att möta den sörjande. Så jag skriver, och gör det först trevande, på ett alldeles nytt sätt rädd för att uppfattas på fel sätt.
Mitt trevande och min hjälplöshet får mig att undra om vi någonsin talade om sorg när jag gick i skolan. Om vi någonsin under lektionerna där lärarna försökte ge oss verktyg för att leva självständiga liv fick höra hur man stöder den som har sorg? Var det så att ingen nämnde det, eller var det så att det kändes för abstrakt, att det inte fastnade i minnet? Ändå kommer ingen av oss att komma undan döden, vare sig vår egen eller våra älskades. Vi knyter band till de människor som blir oss givna och blundar hårt, hårt för att inte tänka på att vi en dag kommer att skiljas åt, om inte annat så av dödens slutgiltighet. Inför detta ofattbara önskar jag att det fanns något jag kunde lyfta i försvar, en sköld att hålla upp framför min vän. Men i den ofullkomlighet som det jordiska livet är får jag ta till det jag har, mina öron och händer och armar. Lyssna, ge en kram, baka favoritkakorna.
Erika Rönngård är redaktör.
