De begraver honom under värdiga former, och den oundvikliga frågan uppstår. Min pojke ser på mig med stora ögon och frågar: ”Dör alla?” Det finns inget relativt svar. ”Ja”, säger jag, ”men förhoppningsvis först när vi är riktigt gamla.” Hans bestörtning och sorg är stor, det ser jag i hans ögon. Det är första gången insikten drabbar honom, och han gråter plötsligt och mycket. Han säger att han inte vill att jag ska dö.
Jag inser att det är samma bestörtning jag känner fortfarande, de få gånger jag låter tanken löpa linan ut. De ögonblick jag inte förskönar eller bortförklarar. Jag kommer att mista. Och allt det som varit jag kommer att vara borta. Jag kommer kanske att nämnas ibland och vara ett fotografi i en ram.
En del tycker att hoppet om livet efter döden är en ömkansvärd sak att klamra sig fast vid. Det är möjligt att det är så, att tron är till för oss som inte står ut med tanken på ett definitivt mörker. Jag erkänner också att jag på många sätt är ynklig, rädd och i stort behov av glada nyheter.
För någon vecka sedan delade mamman till en kompis till mig ett foto på Facebook. Det föreställde hennes föräldrar som numera båda är döda. Man ser dem på långt håll vandrande på en skogsväg. Det är sommar och disigt av värme och sol. När jag såg bilden kändes det alldeles självklart att de är tillsammans nu också, obekymrade, hand i hand.
Jag har accepterat att tanken på döden kan slå mig till marken i ena sekunden och i den andra vara en stilla och solig skogsväg.
