Instinkten är så stark att människan hellre klamrar sig fast vid trygga, men falska, ankaren i vardagen än möter den fasa ångesten väcker. Den som kommer när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. När vi inte längre får det gamla vanliga att fungera och inte har en aning om vad vi ska göra i stället. När vi borde bryta upp, men räddhågade stannar kvar. Ångestbekämpning sysslas det med inte bara privat. Ännu mer systematiserad är den i organisationer och på arbetsplatser. Den sätts i kollektiva system så till den grad att ångestarbetet ibland slukar mer energi än det verkliga uppdraget. I kyrkan också? Ja, naturligtvis också i kyrkan. Men det är sällan någon vågar säga det rakt ut. Det gör nämligen ont. Från väst höjdes nyligen ett nödrop.
På debattsidorna i rikssvenska Kyrkans tidning (11.10) levererade en kyrkoherde ett svidade ärligt inlägg med relevans långt utanför Eds församling, med drygt 4000 medlemmar. Han sätter fingret på folkkyrkans kanske allra ömmaste punkt, med den enda metod som verkligen fungerar: genom att lämna ut sig själv och sin egen del i det hela. Det han ser är en kyrka som inte bara nöjer sig med att förvandlas till ett fastighetsbolag som förvaltar histora utan som i sjäva verket hellre vill vara fastighetsbolag än det där svåra andra som den borde bli. Blundandet har blivit ett sätt att överleva: ”Vi går till arbetsuppgifter som ibland krympt på ett sorgligt sätt. Och vad gör vi då när tvivlet ansätter oss. Jo, vi vänjer oss! En gudstjänstfirande församling med 15 deltagare känns i sin ordning, för den har krympt successivt.” Alternativt kamoufleras sekulariseringen med sammanslagningar i större enheter, då märks bortfallet inte lika bra.
”Blundandet har blivit ett sätt att överleva.”
Allra ärligast blir kyrkoherden när han vänder blicken mot sitt eget arbete. När ångesten hotar enheten styrs engergin inåt. Arbetslaget blir ett surrogat för den uteblivna församlingen, med tyngdpunkter på nätverksgrupper, studiedagar, ämbeten, handboksdebatter och ”naturligtvis … fastigheter”. ”Jag känner mig jätteviktig när jag får leka med de stora grabbarna som heter projektledare och byggherrar. Jag myser när jag får åka till Göteborg på konferens om något digitalt bokföringssystem. För det liknar världen utanför. Det inger mig känslan av att jag är betydelsefull.”
Kyrkoherdens bekännelse skälver av ett allvar som handlar om kärna och mål. Därför är den allmängiltig – också för oss på andra sidan viken. Poängen är naturligtvis inte att bokföring, temadagar, församlingsfusioner och fastighetsförvaltning är onda ting. De förskjuter bara så lätt tyngdpunkten från uppdraget att i postkristen tid ta sig an den skara som kallas församling. De är ramar, inte innehåll. ”Framtidens hjältar är första linjens församlingsmedarbetare. Värdar för soppluncher, frivilliga på språkkaféer, diakonen som tar det extra steget för den papperslöse.”En förändring kräver ödmjukhet och en rejäl dos mod. Men framför allt den ärlighet som den okände kyrkoherden i utkanten av Stockholm levererar.
