Allt jag kan göra är berätta

Mathias Rosenlund hör till de tretton procent av Finlands befolkning som lever i fattigdom. Att det blev så har många orsaker.

– Jag är född i en familj där det alltid funnits ekonomiska problem. Vi hade inte klarat oss utan hjälp från utomstående. Men mitt livs fattigdom har förvärrats i vuxen ålder.

Mathias Rosenlund gifte sig tidigt och studerade när han fick sitt första barn som 21-åring. När andra barnet föddes studerande han fortfarande – då han inte snuttjobbade för att försörja familjen. Hans dåvarande fru har en bipolär sjukdom och var under långa perioder oförmögen att arbeta och ta hand om barnen.

– Vi hörde till flera av de demografiska grupper som allmänt har det tuffast ekonomiskt: sjukskrivna, långtidsarbetslösa, unga, småbarnsföräldrar, studerande.

Familjen hankade sig fram på bidrag och små inkomster. Ibland åt de makaroner och havregrynsgröt flera dagar i sträck. Alltid saknade de något.

– Att leva i fattigdom ger en känsla av drömlöshet. Det är att befinna sig i en stuation där man inte kan se sig om och välja riktning. Man är tryckt åt ett visst håll. Det finns inga alternativ, inga valmöjligheter.

Läs hela artikeln i papperstidningen 42/2013.