Rätten att dö och rätten att döda

Partiets ordförande Ville Niinistö har efterlyst en principdiskussion som inte bara engagerar de politiska beslutsfattarna, utan finländarna i gemen. Han behövde inte vänta på den. Vi är många som har suttit vid en dödsbädd. Frågan om dödshjälp diskuteras nu i såväl nationella medier som på lokalplan. Också i gratistidningen Metro får Niinistö precisera, vilket han gör i linje med det han tidigare sagt och hänvisar till ”människans rätt till det goda livet” – en grundtanke för termen ”lyckopolitik”, som han fortsättningsvis gillar som term.
 
Men definitionen av den goda döden ter sig svårfångad och handlar lika mycket om det som föregår döden som själva avskedet. Teologen Patrik Hagman argumenterar i en kolumn i Vasabladet för att Sokrates såg den goda döden som ett tecken på ett väl levt liv. Han poängterar dessutom att erfarenheterna från Holland – där aktiv dödshjälp är tillåten – visat att de vanligaste motiven till begäran om dödshjälp inte är fysiska smärtor utan ångest, ensamhet och depression.

Det är i det skedet den goda – läs: kliniska – döden blir problematisk. I diskussionen om eutanasi glöms också vårdarnas och läkarnas ställning lätt bort. Så som sjukhusprästen Ann-Sofi Storbacka påpekar i denna KP är följden av rätten att dö oundvikligen att någon annan påtvingas skyldigheten att döda. Vilken kompetens kräver vi av dem som i så fall har den?

Den danske prästen och författaren Johannes Møllehave blev själv förbannad av sin mor på hennes dödsbädd, så ont hade hon. Samtidigt var hon tacksam över varje tilläggsdag. Møllehaves slutsats är ändå ett nej till aktiv dödshjälp. Han menar att en sådan vid sidan av allt annat också inverkar på vår syn på läkarens roll. Man ska, enligt författaren, aldrig behöva tvivla på att läkarens spruta är en spruta till liv och inte till död.

Vårt samhälle bygger liksom så många andra på den mosaiska lagen, där budet om att icke dräpa är en av grundpelarna. Visst kan man hävda att ett samhälle som för krig redan satt dödandet i system. Men trots detta innehåller den grundläggande tanken i budet om livets helighet en inbyggd varning mot ett samfund som gör handlingen ”att döda” till något institutionaliserat och legitimt.

Det är liksom de andra buden en gränspåle ut mot de verkligt djupa vattnen. För vem ska ha makten över vem som ska få leva och vem som är tillräckligt sjuk för att dö? Och när en sådan rättighet väl satts på pränt – hur kan man förhindra att samhället med sitt eget bästa för ögonen inte använder den med ekonomiska argument.
 
Inte bara ”för sjuk för att leva” utan också ”för dyr för att leva”.