Mohammad Modaber är exiliransk pastor och partiledare i Helsingfors.
– För händelserna i Gaza har man sagt att Israels ledare bör ställas inför rätta i domstolen i Haag för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, säger iranska pastor Mohammad Modaber i Saalemkyrkan i Helsingfors.
– Men då är min fråga, säger han. I Gaza har allt skett under två år. I Iran dödade myndigheterna den 7 till 8 januari, försiktigt räknat, 34 000 personer på två dagar! Varför har väst fortfarande inte reagerat på det här?
Mohammad Modaber har varit pastor för den persisktalande gruppen i Saalem pingstförsamling sedan 2007. Hans en och halv timme långa träff med Kyrkpressen handlar däremot bara lite om församlingsverksamhet och tro under prövning. Det handlar mera om politik.
Mohammad Modaber, 61, från miljonstaden Isfahan var 15 år gammal vid den islamistiska revolutionen i Iran år 1979. Men livet gick vidare, han blev universitetsstuderande och utbildade sig till filmregissör i Teheran.
Ända sedan han 2001 kom till Finland har han arbetat professionellt med att göra kristen tv för nätverket FCNN, med studior i Finland, Nederländerna och Armenien. Hittills har det blivit över 4 000 tv-program på farsi, persiska. I Finland jobbar han i missionsorganisationen Avainmedias studio i Kervo.
Pastor och också partiledare
Mohammad Modaber är inte bara pastor och tv-producent. Han är också politiskt aktiv och jobbar för att Irans kristna ska organisera sig. Han är generalsekreterare för det kristet exiliranska frihetspartiet AMA som grundades i Nederländerna 2019.
– Mest exiliranier i USA, Europa och Turkiet är med, men också en del kristna inne i Iran.
Partiprogrammet talar för religionsfrihet i Iran, men är trots sitt kristna namn ett överraskande allmänt parti. I Finland skulle skrivningarna förmodligen platsa någonstans i landskapet mellan någonting vagt rödgrönt och SFP.
För många i väst är det oklart vilka som framför allt protesterar mot den iranska regimen.
– Det började med Mahsa-protesterna 2023, en ung kvinna som blev dödad för att hon inte bar hijab. Då var det en människorättsrörelse, men senare har andra grupper som facket, lärarna eller pensionärerna anslutit sig till protesterna. Och nu är de riktade direkt mot den islamiska regimen.
Någon annan ledargestalt verkar just nu inte stiga fram än en – den iranska kronprinsen Reza Pahlavi, 65, bosatt i exil på okänd adress någonstans kring Washington i USA. När hans far störtades 1979 studerade han själv i USA.
– Redan år 2018 började folk ropa Reza Pahlavis namn vid demonstrationer i Iran. Om inte det alternativet var så starkt i folkets hjärtan hade de inte i vintras fortsatt gå ut på gatorna, trots att de riskerade att bli dödade.
Den förra shahen, Reza Pahlavis far drev på 1970-talet till slut en diktatoriskt hårdför, men västorienterad, stat. Ändå räknar också närmare 200 kristna iranska ledare nu med att hans son ska bli en kraft för det goda i Iran.
"Det du har hört ska du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur. (2 Tim 2:22)"
Om mullahregimen i Teheran faller tror Mohammad Modaber att kronprinsen skulle kunna vara en samlande kraft. Han skulle hålla en serie folkomröstningar om hurudant statsskick landet ska ha, och därefter om hur en ny grundlag för Iran skulle se ut.
– I dag tror jag att Reza Pahlavi skulle ha ett 70 procents stöd bland iranierna, säger Mohammad Modaber.
Hemliga husförsamlingar
I det muslimskt styrda Iran beräknas åtminstone en miljon iranska evangeliska kristna leva under jorden, i hemliga husförsamlingar. Mohammad Modabers fru Tahmineh blev själv kristen i en sådan grupp i Iran på 1990-talet.
– Vi hade kristna vänner vid universitetet men vi behövde hålla det hemligt. Men läget var inte lika illa då som det är i dag, säger han.
Själv kom Mohammad till kristen tro senare under en kort vistelse i Turkiet, i en pingstförsamling i Istanbul.
– Där tog jag emot Jesus. Med den tro jag hade funnit ville jag sedan inte återvända till Iran, så vi bodde där i sex år och flyttade sedan till Finland, säger han.
Bland topp-tio förtryckande stater
I Iran tolereras assyriska och armeniska, ortodoxa minoritetskyrkor. Talar man däremot farsi, och konverterar till kristendomen från islam riskerar man att bli hårt ansatt.
Enligt organisationen Open Doors världslista 2026 rankas Iran på tionde plats bland länder där kristna utsätts för extrem förföljelse. Det enda myndigheterna i Iran drar sig för är direkt våld, men i övrigt är trycket hårt på privatliv, familj och kyrkorum.
– När de arresterar en farsitalande kristen, sker det ofta utan anledning. Man blir fråntagen medborgerliga rättigheter, man får sparken från jobbet, och ens barn får problem i skolor och vid universitet. Man kan få sina bankkonton spärrade och ibland tömda, säger Mohammad Modaber.
Vänner och släktingar tar ofta också avstånd från den som blivit kristen, för den islamiska polisterrorns skull.
Ur den pressen föddes den kristna iranska 222-missionen som hämtar sitt namn från Andra Timotheosbrevet, kapitel 2, vers 2: Det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det ska du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur.
Rörelsen har senare bytt namn och är i dag det ekumeniskt evangeliska Transform Iran.
Kriget många önskade
Sedan sommaren 2025 har USA och Israel militärt attackerat regeringens infrastruktur i Iran. Och faktum är att många iranier har önskat det, säger Mohammad Modaber.
Fast för stunden har det inte gjort läget lättare för kristna i Iran, som ofta ses som västsympatisörer eller anklagas som spioner för Israel. Efter Tolvdagarskriget med Israel i juni 2025 greps över 50 kristna; tröskeln för dödsstraff har sänkts betydligt i en ny spionagelag.
Tar kristna i Iran också till vapen om det behövs?
– Jesus sade att den som tar till svärd ska förgås med svärd. Men vi har också rätt att försvara oss. Så gjorde ni också i Finland när ni i krig försvarade ert kristna land. Men som iranier försvarar vi att Iran håller ihop, vi tillåter aldrig att någon del av vår land lösgörs.
Mohammed Modaber säger att han drömmer mycket, och att han i drömmen nästan alltid är i Iran.
– Jag har varit borta därifrån i 30 år och under den tiden har min pappa, min mamma och min storasyster dött. Att inte vara nära sin familj är det tyngsta. Den smärtan förstår bara den som själv har levt i diaspora.
