Kanske kan vi se det som en bild av hur Gud också skapar nytt i våra egna liv. Först trevar vi i mörkret. Sedan börjar konturerna ta form. Till sist står något nytt klart framför oss.
Och när allt var färdigt vilade Gud. Inte för att han behövde det – utan för att vila är en del av själva skapelsen. Att stanna upp, se vad som blivit, och låta det bära frukt.
Den här hösten har jag fått göra min prästpraktik i Petrus församling. Efter sju år som företagsledare och senare vuxenstuderande har det varit välsignat att få kliva in i ett nytt sammanhang. Jag har fått möta människor på konfirmandläger, i vardagen, på äldreboenden, vid dop och gudstjänster, i både glädje och sorg. Tjäna för hopp och frid, för ny inspiration och för evighetsperspektiv.
För mig har den här tiden varit både arbete och vila: ett rum för reflektion efter många år i businessvärlden, och samtidigt en tid rik på mänskliga möten som öppnat nya perspektiv på världen och på medmänskligheten.
På samma sätt som bondens åker ibland behöver vila för att ge skörd igen, behöver också vi vår sabbatsrytm. Vi kan hämta ny kraft i skapelseordningens rytm av arbete och bära frukt i nästa säsong, steg för steg.