I nästa kurva dör vi

Vi hyrde husbil för första gången någonsin och tog sikte på Nordkapp i Norge. Jag var ivrig, redo för fasta Europas nordligaste punkt. Det var bara det att jag inte hade koll på hur rädd jag blivit med åren. När blev jag sån att jag i var och varannan kurva tänker: Nu händer det, nu möter vi en långtradare vars släp slirar till och knuffar oss utför stupet.

Till mitt försvar så är det försvinnande smala vägar, längs klippkanter som stupar ner i fjordarna, och så långtradarna då i hög fart. Vardag för dem, dödsångest för mig. Jag hojtade ut köranvisningar, som min bättre halva tog med berömvärd distans, samtidigt som jag med skräckslagna ögon såg förundrat på de andra i familjen, deras fridfulla miner.

Vardag för dem, dödsångest för mig.

Det är en darrig och trött varelse som når turistcentret på Nordkapps högplatå. Vi vandrar runt på en utställning, förirrar oss in till det som sägs vara världens nordligaste kapell. Jag sjunker lite avmätt ner på en stol, irriterar mig på den jazziga bakgrundsmusiken, tänker att belysningen i taket påminner om lysande hattifnattar. För en stund är jag ensam där i dunklet, betraktar det avskalade altaret, med Kristus, korset och duvan, de tre symbolerna man kunnat enas om ekumeniskt. Ännu en turistfälla tänker jag garvat, samtidigt är jag skör som ett havrekex, så liten efter all rädsla, har så nära till gråten på ett irriterande sätt. Hela dagen har jag tittat länge på alla vita träkyrkor vi åkt förbi, klagat och tiggt inombords. Och så, där i det lilla kapellet, säger plötsligt något inom mig: Har du glömt drömmen? Det var inget himmelskt över den stämman kan jag tala om, det lät mer som min storebrorsas vänliga retsamhet i min barndom.

På morgonen stod det så klart för mig: jag kommer inte undan döden. Men lika klart stod det för mig att jag inte heller behöver vara rädd för den.

Och då kommer jag ihåg den, drömmen, den där som jag inte minns något annat av än känslan efteråt. På morgonen stod det så klart för mig: jag kommer inte undan döden. Men lika klart stod det för mig att jag inte heller behöver vara rädd för den. Jag blev helt förvissad om att det finns någon som har min rygg, i både livet och döden. Jag kände mig så glad och trygg, för en lång tid framåt. Men som alltid hade jag glömt, tills jag blev påmind i ett av världens nordligaste hörn.


För ett ögonblick kunde jag se mig själv utifrån med stor ömhet, men också med en fråga: Är det värt det, att vara så där rädd, hela tiden?

Jag tror på en Gud som ibland låter som en retsam storebrorsa och som hjälper oss att se på oss själva från ett nytt håll.