Det anser Niklas Andersson, 47, från Ekenäs. Han är till vardags operativ vd för en ”tillväxtbyrå” som jobbar med marknadsföring. Firman har grundats en gång av tre finlandssvenskar och är i dag ett företag med omkring 100 anställda, med jobb ändå bort i Slovenien eller Uruguay.
Mitt i livet har han tagit upp tråden med sina teologistudier som han började med redan för 20 år sedan. Sin teologpraktik gör han nu som församlingsteolog i Petrus församling i Helsingfors.
– Jätteroligt. Det har varit en fin tid hittills, säger han.
Onsdagen är vardagsgrå ute när vi träffas i Petruskyrkan i Månsas, i allrummet med pösiga soffor, maringrön vägg, ett konstverk som föreställer fisk i stim på väggen.
– Jag är en social människa. Jag tycker om att sitta med människor. Så här som vi sitter nu, säger han.
"Det är en rolig utmaning att som liturg skapa en högmässa som är välkomnande och där man kan känna sig bekväm."
Naturligt gäng i pingstkyrkan
Via livet och vännerna, ”ett naturligt gäng”, har Niklas Andersson kommit med i pingstkyrkan Betesda Church i Ekenäs. Där har han i femton års tid suttit i församlingens styrelse och också jobbat med missionsprojekt.
Fortfarande känner han sig ändå hemma i den lutherska folkkyrkan.
– Min egen tro har inte förändrats, tvärtom. Den har kanske fördjupats. Speciellt nu när jag har praktiserat har jag tyckt mycket om att fira gudstjänst och att vara liturg eller predikant.
– En högmässa kan vara lite svår att komma in i om man inte är van. Men det är en rolig utmaning att som liturg skapa en stämning som är välkomnande och där man kan känna sig bekväm.
I Ekenäs hamnade Niklas Andersson ursprungligen från uppväxttiden i Borgå för att bli skogsbruksingenjör men fick i inte under lama-åren inte jobb i branschen,
Niklas Andersson tog då till sin officers- och kadettutbildning och sökte jobb innanför murarna i Nylands brigad i Dragsvik och var stamanställd ett antal år; i dag kapten i reserven. Han har också vidareutbildat sig till magister i naturresurser och i företagsledning.
Kenyamissionär i byskolan
De första viktiga impulserna kring den kristna tron minns Niklas Andersson från skolan i Illby utanför Borgå.
– Som lärare hade vi Brita Iiskola, som hade varit missionär i Kenya, med alla de här storyna hon berättade för oss barn i ettan och tvåan. Hon predikade inte, men kyrkoåret var närvarande hela tiden, i morgonandakter och så.
I ungdomsarbetet i församlingen i Borgå växte Niklas Anderssons tro fram och småningom också kallet att börja studera teologi.
– Men det var en annan tid då. Vi hade småbarn och man måste försörja familjen, så det gick inte då att studera.
"Han såg att allting kanske inte riktigt var bra med pappa som bara satt vid sin skärm."
På mopo till Alphakursen
En andra vändning i livet kom för Niklas Andersson med coronapandemin.
– Det var en tuff tid. Man skötte ju allting online, men så bröts också min församlingskontakt.
Till slut var det hans egen tonåring Benjamin, som hade vuxit upp i pingstkyrkan med familjen sedan barnsben, som tog initiativet.
– Han såg att allting kanske inte riktigt var bra med pappa som bara satt vid sin skärm. Han kom och föreslog att vi skulle gå en Alphakurs, att det skulle vara ”bra för honom och bra för mig”. Och vad gör man då, när ens egen son frågar?
Så Niklas satte sig en vårkväll bak på Benjamins moppe och så åkte de på Alphakurs.
– Det blev en gnista till en comeback efter coronatiden. Jag kände att jag vill tillbaka till det jag egentligen var kallad till.
Praktiken i Petrus har gett Niklas Andersson ett bredare perspektiv på mänskliga möten.
– Jag skulle kunna rekommendera alla företagsledare att åka som sommarteolog på ett skribaläger, hålla andakt på ett äldreboende eller ett sorgesamtal.
Företagsledare jobbar ofta hårt och har ofta också andra anställda som sköter relationerna till människorna ute i arbetsvardagen.
– Sitter du där på jobbet tio till tolv timmar per dag går du inte nödvändigtvis på alla föräldrasamlingar eller andra tillställningar som skulle ge dig den här mänskliga kontakten.
Hans studier i själavård har också gett perspektiv på den gamla händelsen då han för en tid som ung vuxen vände Gud ryggen.
– När man frågar hur många barn vi har så har vi fyra, men de är egentligen fem. Vårt första barn föddes aldrig.
Först under de senaste åren har han kunnat tala om det, men inte mera om det just nu här i soffan i Månsas.
"Just nu vill jag ha den här sabbatstiden på fyra månader. Alla dörrar är öppna, ingen är stängd."
Alla dörrar är öppna
Niklas magistersavhandling vid Åbo Akademi rör sig i samma landskap som han själv. Tro och företagsledarskap är ämnet för hans slutarbete. I det har han intervjuat fem företagsledare som också äger sina företag.
Forskningen fokuserar ofta på bredare fenomen som den svenska Gnosjöandan eller laestadianismen, säger han. Hans arbete går däremot mera in på personlig tro och vad den betyder när man ska vara ledare.
– Där kommer nog en stark betoning på att se företagsledarskapet som ett kall.
Så vad ska hända nu? Har du tankar på att bli präst?
– Det frågar alla hela tiden. Men jag har ingen konkret plan. Just nu vill jag ha den här sabbatstiden på fyra månader, efter sju år med business och företagande. Alla dörrar är öppna, ingen är stängd.
