För omkring åtta år sedan fick Katarina Smeds och hennes man reda på att det kunde bli svårt för dem att få barn. De var unga då beskedet kom, men vetskapen satte fart på deras längtan. Den växte sig tidigt stark.
– Vi väntade i sju år utan resultat innan jag började vänta vår dotter, säger Katarina Smeds.
Att leva med den här längtan påverkade hennes studier i teologi. I sin magisteravhandling undersökte hon mödrars andlighet i samband med graviditet, förlossning och tidigt föräldraskap.
Hennes egen upplevelse var att andligheten fanns med redan i den process det var att mogna till ett beslut om att vilja få barn. Då hon fick veta att det kunde bli svårt för henne att bli mamma behövde hon tackla det inom alla livsområden. Det ledde till längtan och saknad, som blev till böner.
– Jag uttryckte också min längtan genom att studera ämnet. Det var ett sätt för mig att få utlopp.
Till sin magisteravhandling intervjuade hon nio mammor. Alla hade någon slags koppling till andlighet, men inte alla var uttalat kristna.
Vissa använde andligheten som ett verktyg, till exempel genom affirmationer. Somliga bad under sina förlossningar, andra bad andra människor att be för dem.
Någon ville träffa en präst efter en svår förlossning. Någon annan sökte sig till skogen eller havet för att vila i sin andlighet under graviditeten.
Vissa hade väldigt svåra graviditeter och kunde inte själva be med ord, men kunde vila i den ordlösa bönen.
Någon kände sin andlighet väldigt starkt men kunde, eller ville, inte sätta ord på sina upplevelser. Både andligheten och föräldrablivandet var något djupt privat.
– Flera var rädda för hur deras tro skulle påverkas om det skulle gå riktigt illa. Skulle den bära eller brista?
– Men när allt gick bra upplevde de att deras tro stärktes.
Mycket skilde sig åt i kvinnornas berättelser, men nästan alla bad. De började eller fortsatte att be, men graviditeterna gav bönelivet ny intensitet. De sökte stöd i bönerna. De uttryckte sin tacksamhet över graviditeterna genom bönen.
Att få och förlora
Kring samma tid som Katarina blev klar med sin avhandling blev hon själv gravid. Efter sju år av längtan beskriver hon det som en stor glädje. Samtidigt kände hon stark rädsla.
– Jag kände att om det varit så här svårt hittills så kanske det kommer fortsätta vara svårt. Jag var väldigt medveten om risker och faror.
Hon hade en tanke om skyddsänglar som hjälpte henne.
– Jag vet inte hur rätt eller fel det är, men jag brukade föreställa mig att jag hade två skyddsänglar. En var min och en var vår dotters. Det kändes som en tröst. Jag upplevde att jag inte behövde vara ensam.
Böner och samtal med andra troende var också viktiga under graviditeten. Hon sökte sig aktivt mot tron.
I början av graviditeten verkade allt gå bra. Alla tester och kontroller passerade utan anmärkningar.
– Ändå hade jag en viss oro. Jag kände att jag ville skydda min graviditet. Jag ville inte publicera den någonstans utan hålla den för mig själv.
Sen hände något. I vecka 22 märkte Katarina att allt inte stod rätt till. Hon sökte sig till mödrapolikliniken och fick besked om att förlossningen höll på att starta. Hon blev inlagd och man lyckades flera gånger avsluta värkarbetet. Men så körde det igång igen, och igen, och igen.
Då graviditeten precis kommit in i vecka 23 gick det inte längre att avbryta förlossningen. Katarina och hennes man fick en dotter.
Man kan som tidigast ge ett barn aktiv vård om det föds i vecka 23. Katarina och hennes man fick frågan om de ville att deras barn skulle få aktiv vård eller inte. De fick besked om att det kan gå att rädda ett litet liv så tidigt, men att det ofta är en svår väg att gå.
– För mig var det jätteviktigt att ge vår dotter en chans. Jag tänkte att det fanns en mening med att vi fått henne.
Deras lilla tjej blev inskriven på intensivvårdsavdelningen för spädbarn. Läkarna hade hopp för henne.
– Vi fick vara med henne hela tiden där på avdelningen och vi var också hoppfulla. Men sen kom det fram att henne hjärna hade börjat blöda.
Blödningarna fortsatte. Någon dag senare fanns det inte längre något hopp om att hon skulle klara sig, och hon överfördes till terminalvården.
Katarina tar en paus. Hon tar två djupa andetag innan hon fortsätter berätta.
– Då blev vi tvungna att ta farväl av henne.
– Hon gjorde oss till föräldrar. Att mista henne var det mest svåra och omvälvande jag varit med om. Jag har blivit någon annan efter det.
Fyra dagar
Mitt i allt det här fortsatte Katarina att söka sig till sin tro. Hon upplevde att Gud var med dem där på sjukhuset. De bad hela tiden. Sjukhusprästen besökte dem varje dag. De hade stöd av de anställda i sin hemförsamling i Vanda.
– Då vi för första gången fick reda på att hennes hjärna hade börjat blöda så bestämde vi att det var dags för nöddop. Vår egen kyrkoherde kom dit och vi fick ha ett jättefint dop på avdelningen.
– För mig var det jätteviktigt. Jag ville på något vis ge henne till Gud och ge henne gåvan av dopet.
– Samtidigt vill jag vara jättetydlig med att även om man inte hinner med ett dop är de förstås Guds barn.
Katarina fortsatte att be om ett mirakel där på sjukhuset. Hon bad att blödningen i dotterns hjärna skulle stoppas. Hon bad om att hennes barn skulle få leva.
Så småningom landade insikten om att deras dotter skulle dö. Katarina beskriver det som att någon slags övermänsklig kraft samtidigt kom över henne. Hon bestämde sig för att göra vad hon kunde för sin dotter i det korta lilla liv hon fick.
De nyblivna föräldrarna sjöng sånger intill kuvösen. Katarina till och med läste en saga där.
– I början var det ju en chock när hon föddes. Men när jag från sidan började följa med då hon vårdades insåg jag att jag hade en roll och en plats bredvid henne.
– Vi kunde få hålla henne i handen och vi fick byta blöjor. Vi fick vara där nära henne.
De fick fyra dagar tillsammans.
Då deras dotter dog tvättade de henne, klädde henne och förde henne till kapellet. Till sist bäddade de ner henne i en liten kista. De ville göra allt själva.
– Det var väldigt viktigt för mig, för det var det jag fick göra som förälder. Det var mitt sätt att ta hand mitt barn.
– Först efter att vi fört henne till kapellet kunde jag bryta ihop och falla sönder.
Förtvivlan framför ilska
Det var i våras som de här dagarna på sjukhuset utspelade sig. Då Katarina berättar sin historia är det höst samma år. Förlusten har inte försvunnit någonstans, men att prata om det som hänt gör upplevelsen av att deras dotter fanns mer påtaglig.
– Hon fanns och hon var viktig.
I sorgen har riterna spelat stor roll: att ordna en riktig begravning, att hålla fast vi familjetraditioner, att tända ljus och att ett band med dotterns namn fästes i dopträdet i Dickursby kyrka.
I kyrkan känner sig Katarina ofta nära henne. Hon berättar om hur man i mässan ansluter sig till en större gemenskap, på jorden och i himlen. Flera gånger betonar hon hur viktig hennes tro varit i förlusten. Hon säger att hon inte varit arg på Gud.
– Kanske mer förtvivlad och sorgsen. Jag har fått höra att det är normalt att man blir arg på sig själv, och det har jag upplevt. Jag har klandrat mig själv. Kanske har min ilska riktats mer inåt.
Hon vet att hon inte hade kunnat göra något annorlunda. Ilskan handlar mer om ... hjälplöshet. Att inte kunna påverka har varit så frustrerande.
– Inför Gud finns det många frågor, mycket sorg och mycket förtvivlan. Men jag behöver Guds stöd, närhet och trygghet. Jag söker min tröst därifrån.
”Jag kände att jag blivit berövad något”
Också Katarinas andlighet har påverkats av hennes erfarenheter av graviditet, förlossning och tidigt föräldraskap. Smärtan har blivit mer påtaglig.
– Det här är den största förlusten hittills i mitt liv. Jag har fått en egen kontaktyta till stor sorg. I något avseende är det en del av ett mänskligt liv.
Du sa att den här förlusten har förändrat dig för alltid. Hur har det varit att inse det?
– I början var jag väldigt förtvivlad. Jag kände att jag blivit berövad något.
– Nu känner jag mer att det är under utveckling. Jag vet inte hur den här förändringen kommer att se ut i framtiden. Jag kan vila i att jag har förändrats, men det är inget som är färdigt. Känslor varierar från dag till dag, från stund till stund.
Att bearbeta förlusten av ett barn, av en framtid man redan föreställt sig och hoppats på, redan känt, det sker i etapper.
– Vi har bara börjat den här resan.
Vissa vill ha holistiskt stöd
Trots sina egna erfarenhet av att längta efter och få barn är Katarina fortfarande väldigt intresserad av hur ett nytt liv kan forma föräldrars andlighet. Kanske kommer hon någon dag att gräva vidare i det. Men tills dess har hon ett fynd att dela med sig av.
Hon säger att vi i dag lever i ett väldigt medikaliserat samhälle. Hon betonar att vården är en stor gåva och trygghet för blivande föräldrar och deras barn. Den är något att värna om.
– Men det finns också människor som saknar något mer, en annan typ av stöd.
Bland kvinnorna hon intervjuade till sin magisteravhandling gick åsikterna i sär. Vissa var väldigt nöjda med det stöd de fick. Andra önskade ett mer holistiskt stöd. Det här är också något som också internationell forskningen inom ämnet belyser.
I vår kontext finns redan en del holistiskt stöd att få. Sjukhusprästerna är en viktig länk i den kedjan.
– Både i min egen berättelse och i de berättelser jag tagit del av så har det varit jätteviktigt att få bearbeta med någon som representerar kyrkan, med andra troende eller med någon som upplevt samma som en själv.
Men också samtalsstöd utan andliga förtecken spelar stor roll för många kvinnor. För också då det går bra lämnar det spår att bära och föda ett barn.
– Själva förlossningsupplevelsen i sig kan ha en stor betydelse i en kvinnas liv. Berättelsen stannar hos många för resten av livet.