Pedersöre församlings manskör
- Fyller 80 år i år. Det firar de med en konsert i Pedersöre kyrka onsdagen den 4 juni
klockan 19. - Tros vara den äldsta manskören i stiftet. Kören började öva 1945 och i den första årsberättelse står det så här:
- ”Strax efter vinterkriget samlades ett tjugotal av sången intresserade personer för att i Pedersöre församling bilda en manlig sångkör [...] Sångkören begynte med sin verksamhet, men hann inte riktigt bli varm i kläderna förrän det andra kriget kom och omkullkastade alla planer för tillfället. När det andra kriget var slut och frontmännen återvände till sina hem, upptogs frågan på nytt med sångkören.”
Manskören i Pedersöre församling övar klockan 14 på torsdagar, men redan innan 13.30 har de första sångarna droppat in till Kyrkostrands församlingshem. De sitter och småpratar i en för församlingshem typisk tygklädd, men ändå praktisk, möbelgrupp.
– Vi förbättrar världen, säger Per-Erik Finne från Forsby.
Allt fler ansluter och ett sorl uppstår. Körens omkring trettio medlemmar är bra på att delta i övningarna, de dyker plikttroget upp så länge hälsan håller.
Sedan 2018 leds kören av Henrik Östman. Han säger att det är musiken som kören samlas kring, men kaffet mitt i övningen skojar man inte heller bort. Det är viktigt.
Kantorn daltar inte med herrarna. Han säger själv att han är tydlig. Hans jobb är att hålla nivån tillräckligt hög. Repertoaren får inte kännas omöjlig, men utan utmaningar tappar man motivationen. Det ger resultat, kören är känd för att hålla hög nivå.
Samtidigt är det ett belönande arbete att leda den här typen av kör.
– Man märker hur viktigt det här är för dem. Det är inte alltid så lätt för karlar att prata om tro, men att sjunga går bra, säger Henrik Östman.

I kören finns en spridning i samfundstillhörighet. Någon kommer från frikyrkligt håll, någon annan från väckelserörelserna och vissa är kanske inte så värst aktiva i kyrkliga sammanhang.
– Men man kommer ju inte hit om man inte vill sjunga den typ av sånger som vi sjunger. Och de vill ju sjunga i högmässan! De är bra på att leda församlingen med sina stadiga röster, säger Henrik Östman.
Gänget träffas över 60 gånger på ett år. Det är övning en gång i veckan, och omkring 20 gånger om året uppträder de i olika sammanhang. Oftast i kyrkan. Ibland också på varandras begravningar.
Sedan 2018 har nästan halva kören avlidit, och nya kommit till. En vecka är alla på körövning, följande vecka saknas någon ur ledet.
Blir det väldigt sorgligt och dystert, att avskeden kommer regelbundet?
– Egentligen inte. De här lever i nuet och säger: ”Vad är alternativet då?” De är väldigt visa och för mig är det väldigt lärorikt, säger Henrik Östman.
Då kommer näsdukarna fram
De grånade herrarna intar sina platser i stora salen. För några år sedan var medelålder i kören 83 år, men sen dess har fler yngre anslutit. Nu är den kanske nere på 80, möjligen ännu lägre.
De värmer upp med Blinka lilla och vevar armarna i luften, och så börjar
övningen. Strax innan pausen river de av Kärlekens tid med text av Ylva Eggehorn och musik av Benny Andersson. Omkring 30 mogna stämmor, alla med sin egen klang sjunger:
Rör vid mig nu
Fyll mitt liv ända till brädden
Jag som var ett barn då
Söker min sång
– Och efter det här hör ni hur det börjar prassla i bänkarna då de söker efter näsdukar, säger Henrik Östman till kören, och kören skrattar.
Smörgås och världsförbättring
Så blir det paus. Laxsmörgåsarna är väl tilltagna, kaffet är varmt och herrarna verkar glada.
Carl Johan Sundgren, Helge Grägg, Gösta Willman, Stefan Näse och Henry Nygård slår sig ner vid ett bord och bjuder in till samtal. Gösta Willman hör till körens nyare tillskott medan Carl Johan Sundgren har sjungit med i 49 år.
– Som ett paraply över den här verksamheten är ju att sjunga till Herrens ära, säger Carl Johan Sundgren.
Helge Grägg, körmedlem sedan 40 år tillbaka, nickar instämmande och inflikar:
– Och som med allt annat är det ju lite social samvaro också. Vi lär känna varandra och får prata tillsammans. Men det vill ju bli en lite för kort stund.
Vad pratar då manskören om då de träffas? Jo, vädret avhandlas, de avger rapporter åt varandra om vad som händer ute i byarna.
– Så är det ju så då gubbar träffas att världen behöver förbättras hela tiden, säger Carl Johan Sundgren.

Gösta Willman berättar att övningarna ger lite välkommen styrsel åt veckorna efter att han lämnat arbetslivet.
– Då man haft ett inrutat liv och det inte är så inrutat längre behöver man hitta något meningsfullt och regelbundet som man kan vara med i.
Stefan Näse, körens ordförande, betonar gemenskapen.
– Det är roligt att vara med och träffa andra pojkar, som vi brukar säga. Då man inte är bunden av arbetet ger det en viss stadga åt fritiden, och sen är det ju meningsfullt. Vi sjunger sånger som betyder något.
En fråga om hur kören förändrats under decennierna går till Carl Johan som har längst perspektiv.
– Jag skulle inte säga att den förändrats, men den har kanske anpassats till att vi alla blivit lite äldre. Varje dirigent har också haft något att ge kören, säger Carl Johan.

Lovorden över både tidigare dirigenter och den nuvarande haglar kring kaffebordet.
– Det är bra att Henrik ställer lite krav, för annars blir det lätt ointressant. Men det betyder inte att vi alltid lyder. Det är inte lätt att få de här gubbarna att följa regler, säger Henry Nygård.
Samtidigt är den samlade visdomen stor i en kör där medelåldern ligger kring 80 år. En del av karlarna har haft jobb där de konkret haft inflytande i lokalsamhället. Andra har ägnat arbetslivet åt praktiskt arbete – deras kunskap sitter både i huvudet och i händerna. I kören samlas de alla för att sjunga om Gud och om himlen, om det som är svårt och sånt som är vackert.
Då kaffet är urdrucket skrapar stolarna mot golvet. Snart ljuder en keltisk välsignelse i församlingshemmet, som en slags sändning för de som råkar passera på väg ut i den tidiga vårkvällen.