Jag tänker på människor jag mött – inte dem som hördes mest, utan på dem som stannade kvar i tanken. De som fick mig att känna mig sedd även när jag inte sa något särskilt. Undrar om de här människorna har en inre kompass, en vilja att göra rätt? Att inte behöva vara bäst, men att vilja vara bra – för någon annan.
Att känna igen godhet hos en annan människa är att bli påmind om något större. Det väcker något i en. Det skapar tacksamhet och förundran. Det skapar också en längtan efter att själv vara lite bättre. Kanske är det just det som är godhetens kraft – att den smittar, tyst men tydligt.
I söndags talade vi om den gode herden, herden som ser, känner igen och som bryr sig om. Jag upplever att människorna som jag mött liksom är en förlängning av den gode herden. Genom dem kan jag höra herdens röst. Att bli igenkänd – när någon minns eller sänder en varm blick – ger en känsla av att höra till, att räcka till. Det är att få bekräftelse och att ha ett värde.
Att känna igen och bli igenkänd handlar i grunden om mänsklig kontakt. Det är ett band mellan ”jag” och ”du”. Det handlar om gemenskap. Men det är också ett band mellan ett jag, ett du, och den gode herden/Gud. I de små mötena är det möjligt att hitta det stora, det goda som man lätt missar. Det är stort att bli sedd. Det är stort att bli igenkänd och det är underbart när någon bryr sig.
Små möten och ögonblick är viktigare än någonsin. Och det fina är att de finns överallt – i korridorer och på busshållplatser, i vänliga ord. Kanske är det just genom dessa möten, tillsammans med den gode herden, vi bygger en varmare framtid. En framtid där fler får känna: Här hör jag hemma. Jag är en del av något mer, och något större.
Patrica Strömbäck är kaplan i Närpes församling. Hon ser fram emot sommar och glada stunder under solen. Hennes tips: Var snäll mot dig själv och andra.