– Det är en viktig del av mitt liv att få uttrycka mig på båda språken. Jag känner mig tvåspråkig och starkt förankrad i det svenska språket i Finland.
Det säger den ortodoxa kyrkans i Finlands ärkebiskop Elia – uppvuxen i Kajana.
Det var inte särskilt fett i Kajana på 60-talet och båda hans föräldrar var krigsflyktingar, evakuerade från Karelen.
– Min pappa var en flykting i hela sitt liv. Han var skadad, inte fysiskt men mentalt. Min barndom var full av flyttar inom Kajana.
Om nätterna hörde han ibland sin pappa skrika ”ryssarna kommer, ryssarna kommer”.
– Jag frågade ofta min mamma om det kommer att bli krig igen och hon sa sådär tröstande att nej, det kommer aldrig att bli krig igen. Jag var ofta rädd för kriget. Alla vi finländare är ju påverkade av kriget på ett eller annat sätt.
I barndomen var kriget också konkret och synligt. Ibland besökte familjen den allmänna bastun i Kajana. Utanför bastun stod träbenen på rad.
– Och herregud vad Finland var fattigt. Jag minns hur min morfar brukade säga att medan vi åt barkbröd i Finland åt de bananer i Sverige. Vi levde i en helt annan verklighet. Och nu har vi krig på vår bakgård igen.
– Jag borde kanske granska det här mer i mig själv. Vi människor är bra på att gömma undan saker som vi inte vill tänka på.
”Herregud vad Finland var fattigt. Jag minns hur min morfar brukade säga att medan vi åt barkbröd i Finland åt de bananer i Sverige. Vi levde i en helt annan verklighet. Och nu har vi krig på vår bakgård igen.”
Men, det fanns förstås också ljusglimtar i barndomen, så som lektionerna i det andra inhemska språket i skolan. Det är inte omöjligt att Elia var det enda barnet i skolan som tyckte om svenska, men det gjorde han. Då hemstaden började kännas väl trång och likriktad efter avlagd studentexamen tog han därför sikte på Sverige och studier i svenska och tjeckiska vid Stockholms universitet.
– Jag är väldigt språkintresserad och Sverige var också internationellt jämfört med lilla Kajana.
Studierna i språk övergick till studier i pedagogik. Utbildningen vid lärarhögskolan i Stockholm var riktad till finskspråkiga, och nästan hela klassen bestod av finskspråkiga tjejer.
– Vi var bara två män där och båda hette Matti, säger ärkebiskop Elia vars namn vid den tiden var Matti Wallgrén.
I jämförelse med Finland var Sverige ett land av mjölk och honung, men tanken var hela tiden att flytta hem igen, och det var inte odelat roligt att vara finne i Sverige. Det fanns fördomar.
Efter något år som klasslärare för finskspråkiga klasser i svenska skolor, ja, det fanns sådana i Sverige på 80-talet, gick flyttlasset österut igen.
Flytten kom med en viss lättnad för Elia, han skulle få leva på sitt modersmål igen. Men så började han jobba som lärare i Helsingfors – och plötsligt saknade han svenskan. Så kom det sig att han blev språkbadslärare i Mejlans och fortsatte att undervisa finskspråkiga barn i svenska.
– Svenskan hade blivit en del av mitt liv. Jag är inte mig själv om jag inte får prata svenska, jag behöver båda språken.
Det här är den korta förklaringen till varför ärkebiskop Elia pratar flytande svenska då han ger en intervju för Kyrkpressen på sitt kansli på Elisabetsgatan i Helsingfors.
Medan han dricker kaffe ur en delikat liten kaffekopp ger han också prov på både klingade stockholmska och rejäl Korsnäsdialekt. Under några år jobbade han nämligen som präst i Vasa, och i den vevan köpte han hus i Harrström i Korsnäs.
Kontakterna i Österbotten har gett honom en ännu starkare förankring i finlandssvenskheten, och så betyder hans hus och sammanhanget i Harrström mycket för honom.
– Det är en jätteviktig del av mitt liv att få vara där.
– Hälsa alla Harrströmsbor och tacka dem för att de tagit emot mig som sin son. Eller hälsa alla Korsnäsbor! Jag saknar Harrström och kommer att vara där så mycket jag kan.
Ung man i jakt på mening
Vägen från språkbadslärare till ärkebiskop är kanske inte självklar då man ser på det utifrån, men Herrens vägar är outgrundliga.
I barndomshemmet i Kajana fanns det ikoner och man bad aftonbön. En del av släkten hörde till den ortodoxa kyrkan, men familjen Wallgrén var medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan.
– Som barn trodde jag på Gud men jag hade ingen kontakt till den evangelisk-lutherska kyrkan, jag gick inte ens i skriftskolan.
I tonåren var tro över huvudtaget inte ett så stort intresse. Men i ung-vuxenålder hände något, en långsam skiftning.
– Jag var en ung man som sökte meningen med livet.
” 'Jag tror' var väldigt starka ord för en människa som sedan barndomen inte tänkt så mycket på sådana här saker.”
Han lärde känna människor som han kunde avhandla tro och trosfrågor med. Så en kväll då han och en vän satt och diskuterade livets stora frågor över några glas vin berättade vännen i fråga att han inte trodde Gud.
– Jag var tyst en stund och sa sen: jag tror. Jag minns alltid den stunden. ”Jag tror” var väldigt starka ord för en människa som sedan barndomen inte tänkt så mycket på sådana här saker, säger Elia.
– Jag tänkte att om jag nu tror så som jag gör så måste det på något vis synas i mitt liv, i mina handlingar och val, så jag började gå i kyrkan.
Att det var just den ortodoxa kyrkan som var ”kyrkan” var givet. Det kändes tryggt och bekant och han konverterade i stillhet.
– Den ortodoxa tron har alltid varit en del av vårt hem på ett eller annat sätt.
Så blev Elia med tiden en engagerad medlem i sin församling, han tog alterneringsledigt i ett år för att studera ortodox teologi i Joensuu, och så småningom blev han antagen och fick fullt stipendium till St Vladimir’s Orthodox Theological Seminary i New York, en av de mest kända skolorna för ortodox teologi i västvärlden.
I början av september 2001 anlände han till New York. Han hann lära känna sin nya hemstad i en dryg vecka innan New York, USA och kanske hela världen förändrades. Elfte september befann sig Elia på skolans campus.
– Någon ropade att vi skulle komma och titta på tv:n som stod på, så som det skedde i hela världen den dagen. Den första känslan var att det här händer inte på riktigt.
De sprang ut och tittade upp mot himlen. I luften syntes inte ett enda flygplan – anmärkningsvärt i New York där det finns flera stora flygplatser. Det blev tydligt att terrorattacken mot World Trade Center och USA:s försvarsministerium Pentagon faktiskt måste ha skett.
– Jag tänkte att nu åker jag hem igen, det är så skrämmande det som händer här. Men jag stannade ändå även om det blev en svår början.
Då Gud blir en avbild blir vi djur
År 2003 blev Elia utexaminerad och samma år dog hans mamma. Döden kom plötsligt och utan förvarning medan han själv ännu befann sig i New York.
– Det var ganska katastrofalt att vara där och inte kunna ta farväl.
Småningom fortsatte ändå vardagen och livet hemma i Finland igen, nu som präst. Först som andra präst i Jyväskylä och två år senare som kyrkoherde i Vasa.
– Jag trivdes jättebra i Vasa. Det kändes som att komma hem. Det är något med tvåspråkigheten, och Vasa är en stad med identitet. Jag tycker om Österbotten.
Nio år senare behövde Uleåborgs stift en ny biskop. Elia blev ombedd att ställa sig till förfogande och blev vald. Så gick det några år innan ortodoxa kyrkan i Finland behövde en ärkebiskop. Elia ställde sig till förfogande och blev vald.
”Människor har valt mig och Gud har låtit det ske. Jag måste lita på att hans hand finns med i det hela.”
Även om titlarna hela tiden blivit tyngre säger sig ärkebiskop Elia inte vara någon som jagar mer ansvar och inflytande, han är ingen karriärist.
– Jag har gått den väg som Gud valt till mig. Eller, människor har valt mig och Gud har låtit det ske. Jag måste lita på att hans hand finns med i det hela.
Ju högre upp i hierarkierna man klättrar, desto mer landar också på ens bord, konstaterar han med en svepande gest mot sitt skrivbord. Just pappersarbete är ingen favorit, men han har upplevt en kallelse till att arbeta för kyrkan.
– Att ha Gud som samtalspartner varje dag och ha honom i mitt liv också arbetsmässigt kändes som en härlig tanke.
Ärkebiskop Elia säger att han har en väldigt stark tillit till Gud. Han är övertygad om att Gud vet bättre än oss människor, också då livet innebär lidande.
– Jag tänker att Gud är god och att han älskar oss alla. Det är vi människor som gör världen ful. I den ortodoxa kyrkan talar man om att Gud och människan arbetar tillsammans, i samspel. Om man förlorar Gud som samarbetspartner, för att använda ett världsligt uttryck, då blir man ett djur.
”Det är vidrigt att se dem göra korstecken och kyssa ikoner samtidigt som de skickar ut unga män för att döda andra unga män.”
– Det har vi sett hända många gånger i historien och det ser vi också nu. Till exempel i Ryssland har de gjort Gud till en avbild. Det är vidrigt att se dem göra korstecken och kyssa ikoner samtidigt som de skickar ut unga män för att döda andra unga män.
– Jag förstår mig inte på att man kan göra det som händer i Ryssland. Men jag har hundra procent tillit till Gud. Han är kärlek. Han älskar oss och vill att vi delar livet med honom.
Rysslands krig i Ukraina har lett till samarbetssvårigheter på vissa håll i den ortodoxa kyrkan i Finland. I församlingarna i Finland finns förstås medlemmar med ursprung både i Ukraina och i Ryssland.
– Men jag har sagt att vi inte pratar om krig just i kyrkan, för då kommer kriget mellan oss också där, och det vill vi inte. Efter det blev det bättre.
Cocktail för kyrkan
Även om ärkebiskop Elia är just ärkebiskop känns det inte som om han förutsätter att man ska buga särskilt djupt för honom. Han har en avslappnad och varm framtoning och kommunicerar rakt och ledigt.
– Jag vill vara en människa för människor, säger han.
Det till trots präglas hans arbetsbild också av att nätverka, att vara en viktig höjdare bland andra viktiga höjdare.
– Det är ofta sådana här cocktailpartyn, att man går och dricker skumpa. Det är inte riktigt den jag är, jag njuter inte så mycket av sådana tillställningar. Men jag representerar vår kyrka och kristendomen överlag. Jag vill vara med så att kyrkan är med.
Vad är medicinen mot högmod då man har ett viktigt jobb och stort inflytande?
– Jag har en grupp människor omkring mig som jag diskuterar med. Jag har sagt till dem att de måste säga till om jag går för långt eller gör något som inte är bra. Jag måste ha någon som kan och som vågar säga till mig.
Som biskop i Uleåborg hade han liknande arrangemang, och han medger att det sällan är lätt att ta kritk.
– Men efter att ha sovit på det en natt förstod jag ofta att kritiken var helt rätt. Vi behöver kritik för att inte tro att vår egen godhet upplyser hela världen.
– Sen tar Gud ofta hand om högmodet också genom att det händer svåra saker i våra liv, vi blir sjuka och vi åldras.
Men han ger inte bilden av att Gud ständigt är ute efter att ödmjuka oss. I det egna livet beskriver han tron och relationen till Gud så här:
– Gud är kärlek och jag är i kontakt med kärleken varje dag. Jag är omfamnad av hans kärlek som också visas genom människor omkring mig. Jag ser godhet i allting och försöker se godhet i alla människor jag möter.
– Gud ser på oss på det sättet. Han ser på oss med kärleksfulla ögon. Det är vad vi också behöver göra med varandra.
Ärkebiskop Elia
– I slutet av november valdes metropolit Elia till ärkebiskop för den ortodoxa kyrkan i Finland av Finlands ortodoxa kyrkas kyrkomöte.
– Den första december 2024 välsignades han till ärkebiskop av patriarken i Konstantinopel och tillträdde officiellt.
– Ärkebiskop Elia hette tidigare Matti Wallgrén civilt. För några år sedan bytte han officiellt namn från Matti till Elia.
– Det svenskt klingande efternamnet till trots kommer hans släkt på från Karelen och är finskspråkig. Själv är han uppvuxen i Kajana med föräldrar och två syskon.
– Ärkebiskop Elia pratar flera språk flytande, bland dem svenska. Svenskan ser han i dag som en viktig del av sin identitet.
– Biskopar inom den ortodoxa kyrkan får inte leva i äktenskap.
