Det var ju inte så här som vi tänkte oss att världen skulle se ut. Allt skulle ju bara bli bättre, människorna skulle bli klokare och bättre på att leva tillsammans i fred!
Själv är jag ganska mycket av en nyhetskonsument. Det var min pappa också i tiden, och åt honom sa jag alltid att det kanske inte var så hälsosamt för honom att följa nyheterna så många gånger under dagen … Varför det? Jo, för att det sällan berättas särskilt goda nyheter i sändningarna. Det betyder ju att de dåliga nyheterna påverkar oss om vi tar in dem hela tiden. Och livet, mitt eget liv, bjuder ju inte alltid bara på sådant som är glatt och underbart. Det händer att oron och det ledsna tar över också på grund av helt personliga orsaker.
Jag vet att jag själv behöver medvetet söka motvikt mot allt det som kan äta upp livsmodet och hoppet som ger kraft. I vardagen handlar det om stunder med människor som är betydelsefulla och viktiga, familj eller vänner. Barn kan, bara genom att finnas till, ge en djup glädje och framtidstro. För mig har sången funnits som en kraftkälla genom hela mitt liv. Att få sjunga eller gå på konsert är som glädjeterapi. För någon annan finns det kanske helt andra källor som ger ork. Idrott, böcker, film, dataspel, dans, handarbete, konstmåleri … det är viktigt att ha sin egen glädjelista som är en motvikt till allt det som är dystert i tillvaron. Jag tror starkt på kulturens kraft att hjälpa oss att orka.
På djupet finns det också ett hopp som är starkare än allt annat. Det hoppet bygger inte på vad jag själv gör eller lyckas med. Det hoppet kommer till mig när jag söker mig nära den Gud som är starkare än allt ont och mörkt och som har segrat över döden. Till Gud viskar jag och ber om kraft och hjälp, till Gud ropar jag när oron blir för stor. Och jag bär hoppet inom mig. Han håller världen i sin hand. Den stora världen och också min egen lilla värld.
