När den här intervjun görs sitter Anna-Lena Laurén i en bil på väg från Kiev till Lviv och sedan till Polen och Finland tillsammans med fotografen Niklas Meltio. Sedan i höst bor hon i en bostad i centrala Kiev, och besöker sin dotter Sissel och sina föräldrar i Pargas ungefär en gång i månaden.
– Kiev är välskyddat av amerikanska Patriot-missiler, men jag vill inte ha ett barn där och utsättas för – den i och för sig osannolika – risken att behöva lämna staden snabbt, sitta i någon bilkö och bli bombad. Men det är tungt att bo isär från min dotter, och i något skede måste vi hitta ett annat arrangemang.
Hon bodde i och rapporterade från Ryssland i sexton år. Att det kunde sluta när som helst visste hon, men hon tog det inte för sannolikt.
– Att det gick så beror på att Ryssland är ett imperium, en diktatur, och då fattar man ibland väldigt märkliga beslut som för oss ter sig ologiska. Jag höll ett storanfall mot Ukraina för möjligt, men jag trodde inte att Putin skulle vara så dum. Han har ju aldrig startat ett krig som han inte kan vinna.
När Anna-Lena Laurén och hennes dotter bröt upp från S:t Petersburg första gången var de på väg på sportlov och anfallet mot Ukraina hade precis börjat.
– Vi satt på tåget mot Kolari och jag sa till Sissel att det kan hända att vi inte kan åka till Ryssland alls mera. Hon sa att det är jätteledsamt, men ukrainarna har det värre.
Kreml är Kreml, säger hon.
– Jag har aldrig känt någon personlig bitterhet över att vi blev utkastade. Inte kan man vara arg på en krokodil för att den beter sig som en krokodil.
När jag läser nyheterna från Ukraina känner jag ofta frustration och hopplöshet. Vad känner du?
– Jag känner faktiskt inte hopplöshet, och jag tror det beror på att det är lättare att förhålla sig till kriget när man rapporterar om det. Människor vill veta vad som händer och förstå vad som händer, så det jag gör känns meningsfullt.
Nu när hon bor i Ukraina förstår hon också nyanser, sådant hon inte hade så bra koll på när hon bodde i Ryssland.
– Bara en sådan sak att man läser ganska mycket reportage i västerländsk press om att ”vi kommer att kämpa till slutet, ingen kan krossa oss”. Ofta bor människor som säger så i stora städer, framför allt i Kiev, ofta är de språkkunniga, välbärgade och har det ganska bra.
Hon har nyss gjort ett reportage från de så kallade befriade områdena, som Ukraina tagit tillbaka från ryssarna. Städerna är minerade, hälften av människorna har flyttat bort, priserna har skjutit i höjden för att det är så dyrt att föra varor dit, det är farligt att bo där och barnen måste gå i distansskola, vilket betyder att de får sämre utbildning.
– Så de säger inte: Hurra, vi ska kämpa ända tid slutet! De vill få ett slut på det här. Det är mänskligt och begripligt och det är jätteviktigt att vi känner till det.
Också vi i Finland upplevde en stor krigströtthet mot slutet av fortsättningskriget.
– Ja, jag läser just nu gamla brev som min farmors bröder skrivit till min farmor från fronten 1941–1944. Där ser man hur till exempel en av bröderna hösten -44 är så trött att han bara vill hem. Och han ville själv ut i kriget, som alla ville. Han blev inte skickad först för att han var så ung, och han skämdes över det. Och sedan år 1944 skrev han att han inte orkar med det här mer.
Hon tänker på att vi alla vet att det inte finns någon rättvis fred.
– När det blir fred i Ukraina kommer det inte att bli rättvist. Ukraina måste troligen ge upp en del. Men jag förstår ju väldigt bra att inte kan ju Ukraina säga det nu, i så fall skulle de vara i en dålig förhandlingsposition.
När du rapporterar från Ukraina, får du syn på hopp eller på mörker?
– Väldigt mycket både och. Jag tänker jättemycket på en fyrabarnsmamma som lever i den så kallade befriade zonen och som var oerhört olycklig över att hennes barn måste gå i distansskola. Hon sa att de inte lär sig någonting.
Med lokala mått är hon inte fattig, för familjen har grisar och hönor. Hennes man har en bil. Hon skulle vilja flytta till Charkiv, men det är för dyrt.
– Sedan började hon gråta och sa att hon är så rädd för att hennes man ska bli inkallad. För då har de ingen.
Anna-Lena Laurén träffade henne vid en utdelning av godis för barn, och frågade om hon fick hälsa på hemma hos familjen. Hon märkte att mamman skämdes över att visa hur de bor.
– Man måste göra det för att få ett bra reportage, visa hur människor har det. De körde före med sin trasiga Niva där kofångaren hängde på sned, och vi efter med vår stora, dyra Volkswagen Touareg, som kostat mer än de ens kan föreställa sig. Jag känner den här klyftan så tydligt, att jag är så otroligt privilegierad jämfört med henne, och jag skäms lite över det själv. Men det här går inte att ändra på, det här måste man bara leva med.
De besökte också en annan familj i samma zon. Den var annorlunda.
– Vi träffade ett matriarkat, det var mamma, mormor, mormorsmor och barn som levde ihop och de var otroligt positiva och glada och trodde på seger och levde på knappa villkor och klarade sig helt okej. Den unga mamman var ensamstående mamma, hennes man hade stuckit, men hon skämdes inte över någonting: inte över det, inte över att de levde i ett fattigt hus. Så det finns hopp också.
Men samtidigt finns det otrevliga faktum att ju längre kriget fortsätter, desto svårare kommer de här människorna att få det.
– Och samtidigt: det här är ju vad Putin vill att vi ska prata om. Han säger att det är så synd om människorna som drabbas av den här katastrofen, helt som om han själv inte skulle ha något med den att göra.
Finns det någon lösning?
– Vi i väst tycker att vi varit jätteduktiga och solidariska och gett jättemycket vapenhjälp, och det sistnämnda stämmer. Men vi ger kanske 20 procent av vad vi borde ge för att Ukraina ska kunna vinna kriget.
Samtidigt har inte Ukraina genomfört total mobilisering och det finns inte tillräckligt många män vid fronten.
– Det är Zelenskyjs beslut att inte kalla in män under 27 år, vilket känns väldigt märkligt för oss finländare när vi tänker på våra krig. Där var det inga begränsningar, alla måste med. Det känns lite som att han hoppas att bara de får lite mer vapen så behöver de inte skicka ut så många unga män till fronten.
Än har Zelenskyj inte varit beredd att göra de riktigt svåra valen.
– Det grymma är att Ukraina har offrat otroligt mycket för att skydda sin självständighet, och de har lyckats. Men faktum är att de måste offra ännu mer. Det kan låta hemskt, men så är det.
Har din lust att göra slut med Gud ökat eller minskat under de här två senaste åren?
Anna-Lena Laurén skrattar.
– Man skulle ju kunna tänka att den skulle ha ökat med tanke på kriget, för när man bevakar ett krig får man kämpa ganska mycket för att orka tro på mänskligheten. Men samtidigt märker jag att om det finns något jag lärt mig i Ukraina är det vad tro betyder för människor.
Hon minns ett besök i Gammalsvenskby utanför Cherson. Byn hade nyss blivit befriad av ukrainarna, och hon fick tala med byäldste, en man som blivit gripen av ryska trupper och förts till ett tortyrcentrum och blivit torterad i flera dagar bland annat med elchocker. Han hade kunnat bli skjuten när som helst.
– Jag frågade vad som höll honom uppe och han sa: ”Bönen. Det var bönen som höll mig uppe.” Jag tänkte på det länge efteråt. Jag förstår verkligen varför det var så, för bön är ju något som inget riktigt kan ersätta. Det är en aktiv handling: man gör något, man gör det man kan.
Hon minns också ett besök i Lviv, där hon intervjuade en kvinna i en ukrainsk grekisk-
katolsk kyrka.
– Jag frågade vad tron betydde för henne och hon sa: ”Sök och ni ska finna, bulta och dörren ska öppnas för er.” Jag tycker om det där bibelstället, för det handlar om en aktiv handling. Du försöker fast det verkar vara hopplöst. Själva handlingen ger dig styrka och får dig att orka. Det här kriget har inte fått mig att göra slut med Gud. Åtminstone har jag lärt mig att kyrkan som institution, när den fungerar som den ska, är en enorm styrkekälla.
Anna-Lena Laurén älskar Vexi Salmis julsång Sydämeeni joulun teen.
– Den har ett barns raka tilltal, men den är inte sentimental. Den handlar om att känna frid fast man har mycket att inte känna frid över.
Hon nynnar och läser en bit av texten: On jouluyö ja lumihuntuun pukeutunut maa, kuin yhtä puhdas itse olla voisin.
– Den är väldigt förlåtande. Det finns saker i mitt liv jag önskar hade varit på ett annat sätt, men i sången bestämmer man sig för att förlåta sig själv och låta lugnet komma. Det är så jag ser julen.
Anna-Lena Laurén
Flerfaldigt prisbelönt Rysslands-och Ukrainakorrespondent för DN och Hbl. Författare.
Flyttade i höst till Kiev och pendlar en gång i månaden till Pargas, där hennes dotter bor med sina morföräldrar.
Kommer från Pargas och firar jul där med sin mamma, pappa och 13-åriga dotter Sissel. ”Vi ska äta gott och dela ut julklappar och ha julgran. Samma program varje år. Det ska vara skönt att vara med min dotter nu när vi bott i olika länder.”
