Eric Schüldt är en svensk journalist, radiopratare och skribent. Han är något av en folkbildare då det kommer till kultur i allmänhet och klassisk musik i synnerhet. Och så är han katolik.
Just nu är han aktuell med podcasten Sökarna, kort sammanfattat: en podd om sökande.
Att lyssna på Sökarna är en meditation i sig. Det är en motvikt till underhållningsprogram med rappa repliker och hög hastighet. Tempot är ett annat, och innehållet också.
Hur är det då att som journalist, verksam inom public service, plötsligt prata tro inför en lyssnarskara?
– Jag tycker att det är ganska lätt i de här sammanhangen eftersom jag har valt ut människor som jag tror att det är lätt att prata med. Jag känner mig hemma och lite mindre ensam i att det faktiskt går att komma någonstans i de här frågorna.
Utanför podden är det precis tvärtom. Otroligt svårt.
– Jag kan inte förklara för någon varför jag har behov av en kyrka.
Som barn deltog Schüldt sporadiskt i Svenska kyrkans verksamhet, men han är inte uppvuxen i sammanhang där tro varit något givet. Snarare kommer han från kulturvärlden. Med åren blev kyrkan något mer perifert för att i tonåren försvinna ur medvetandet.
– Men inom musiken hittade jag något man kan kalla helighet. Det satte igång ett sökande.
Det här var innan strömmingstjänsternas tid och Schüldt hade inte tillräckligt med pengar för att köpa hem de skivor han ville ha. Istället gick han till biblioteket och lyssnade. Där kom han i kontakt med stycket Für Alina av den estniske tonsättaren Arvo Pärt och kände samtidigt att han nuddade vid evigheten.
– Det var en skönhetsupplevelse som vittnade om något annat. Det var där det började. Sen blev jag väldigt kristen efter ett tag medan vänner och familj blev kvar utanför, säger han.
Foto: Rickard L Eriksson
Saknar ett gemensamt språk
Det har lett till ett eget sökande, ett sökande efter ett gemensamt språk för troende, tvivlare och de som inte tror. Ett språk för att prata om det eviga som kan återfinnas i både musiken, poesin och tron.
Schüldt beskriver sin upplevelse av hur man pratar om tro och andlighet i Sverige i dag. Det är som om orden inte fungerar. Det går att prata om andlighet och att det finns något mer än den sekulära världen. Men vid kyrkan och kristendomen tar det stopp.
– Väldigt många tänker att kyrkor är auktoritära, att det är lite av en sekt. Det har jag själv aldrig upplevt. Då jag får frågor om att jag är kristen så tänker många på något väldigt extremt. Att allt handlar om mission och att tala i tungor på bönemöten. Det sitter väldigt djupt.
Hans erfarenhet är att den kristna världen är dynamisk. I de kristna sammanhang han rör sig i har det alltid varit högt i tak.
– Men det är det ingen som tror.
Imponerades av katolicismen
I 30-årsåldern kom Schüldt i kontakt med andra troende. Han gillade människorna och han gillade miljön som omgav dem. För några år sedan blev han katolik.
– Jag tilltalades av att kyrkan och kyrkorummet är väldigt allvarligt inom katolicismen. Det är mässa flera gånger per dag, man kommer dit och det är väldigt meditativt. Liturgin är tydlig och prästerna har en auktoritet som gjorde mig trygg. Jag var som ett barn och de som en vuxen förälder.
Inom katolicismen upplever han också att prästerna är bra på att ge svar, att säga ”så här tror vi i vår tradition”.
– Det är en otrolig nivå på de katolska prästerna, de kan så mycket. Jag blev imponerad helt enkelt.
Men även om tron aldrig serverats Schüldt har den alltid funnit i hans liv som en bakgrundskraft. På frågan om han tror på Gud svarar han:
– Ja. Det har jag alltid känt. Även under mina tonår då jag var helt bortkopplad skulle jag ha sagt ja. Jag är liksom född med det. Jag har alltid känt att det finns något mer.
Jag är liksom född med det. Jag har alltid känt att det finns något mer.
Den stora frågan för honom har snarare varit om han är kristen. Han upplever att bilden av vad det innebär att vara kristen är snäv. Om man kallar sig kristen tolkas det per automatik som att man är frikyrklig, bokstavstroende och vill frälsa allt som rör sig.
– Som katolik slipper man det lite grann. Då jag skulle upptas i den katolska kyrkan berättade prästen att det räcker med att man vill vilja tro.
Provocerande mycket förlåtelse
Trots att han alltid trott på Gud blir det genast svårare med Jesus. Där har Schüldt också hittat svaren i katolicismen. Man behöver inte ha mött Jesus personligen för att bli frälst, man möter honom i eukaristin vid varje mässa.
Med det sagt tror han att man kan möta Jesus personligen, men det har aldrig hänt honom. Därför ger nattvarden en slags trygghet.
– För mig är det här med synd också väldigt viktigt. Jag känner mig väldigt syndig och kan inte förlåta mig själv. Därför behövs det något utifrån. Katolska kyrkan har nästan provocerande mycket förlåtelse. De har bikten som ska ta bort alla synder.
Vad känslan av skuld och synd bottnar i har han svårt att sätta fingret på. Det finns ingen specifik händelse som lett fram till det, han tror inte att han gjort mer dåliga saker än de flesta, tvärtom. Men ändå skaver det.
– Om jag ska vara ärlig känner jag mig väldigt ofta självcentrerad. Jag rör mig i offentligheten och får mycket uppmärksamhet. Det kan ju vara trevligt med uppmärksamhet, men den kan också bli ett gift.
Förutom skuld känner han också mycket eld. Han har en drivkraft som lätt gör honom dominant, men också målmedveten. På ett proffesionellt plan är det en styrka.
– Men det måste tyglas. Därför är det otroligt befriande att i det få gå ner på knä och inse att jag inte är herre i mitt eget liv.
Valv efter valv
Vad är då sökande? Är det som Tomas Tranströmer skriver, att man aldrig blir färdig och det är som det skall? Eller finns det en slutdestination, en plats att vila på efter att ha grävt och harvat i sin egen själ?
– Jag tror absolut att det är en livslång process. Det var en präst som sa att livet har två omvändelser. Den första är att man kallar sig kristen och den andra att man lägger sitt liv i Guds händer. Och det är inte så lätt. I den katolska traditionen är det möjligen helgonen som lyckats med det.
Sökare med integritet
Det har gått några veckor sedan det sista avsnittet i den första säsongen av podden Sökarna släpptes. Två avsnitt lämnade särskilt avtryck hos Schüldt, i det ena intervjuar han författaren och musikern Johan Heltne.
– Han berättade om sin märkliga sjukdom och jag tyckte vi kom fram till vad problemet var. Jag frågade honom: Om Jesus kom gående här, skulle du säga ja till honom då? Han svarade nej. Han skulle vända sig bort. Han skulle säga nej till räddningen.
Samtalet med Patrik Hagman skiljer också ur.
– Hans historia har väldigt djupa dalar, men det finns också en otrolig insikt i det samtalet som jag hoppas att folk tar till sig: det som smärtar oss mest är ändå synden. I allt det som drabbade honom, att hans son och fru dog, var han helt oskyldig och gjorde allt han kunde. Då man bottnar i det är man fri.
– Död och synd hör inte ihop. Att synd plågar oss mer än sorg, det tycker jag att är en viktig insikt.
Att synd plågar oss mer än sorg, det tycker jag att är en viktig insikt.
Inför nästa säsong av Sökarna har Schüldt några personer han drömmer om att få intervjua. Till dem hör poeten Bruno K. Öijer
– Men jag tror inte han blivit intervjuad på tio år. Han ställer aldrig upp. Det krävs nästan ett gudomligt ingripande för att det ska ske.
Han konstaterar i samma andetag att många intressanta människor har en otrolig integritet. De tänker att man inte ska prata om vad som helst med journalister, något som Schüldt, sitt yrke till trots, både respekterar och tycker att är klokt.
– Ibland tänker jag att jag också borde hålla tyst kring mina religiösa saker. Jag borde ha skyddat något som var ganska viktigt istället för att prata om det inför människor som inte förstår.
Att tala till redan frälsta är dock inte heller oproblematiskt. Podden Sökarna har nått kulturkretsarna, men inte så många kristna.
– Vissa kristna kanske tänker att Sökarna, det är inget för mig, för jag har ju funnit något. Men för mig fortsätter sökandet. Det gör det verkligen.
