Tove Uvemo Söderbäck växte upp i Gällivare i svenska Norrbotten.
– Jag hade tänkt bli konfirmerad i tonåren, men den dag då konfirmationen var möjlig krockade det med min körhobby. Så jag prioriterade sången.
Men under åren kom tanken tillbaka: hon skulle bli konfirmerad någon dag. För några år sedan, när hon var 32 år, gjorde hon slag i saken i den nya hemstaden Mariehamn.
– Det var en intressant upplevelse. Vi var bara två vuxenkonfirmander, så jag fick mycket utrymme. Ibland gick jag och min konfirmationspräst på promenad och jag fick ställa alla frågor jag ville.
Att sedan bli konfirmerad kändes högtidligt och bra.
– Det var som om en cirkel blev sluten. Samtidigt var det en vardaglig händelse vid en vanlig söndagsgudstjänst.
Något hände efter 30 gånger
Efter konfirmandtiden fortsatte hon gå i kyrkan.
– Min konfirmationspräst sa att man borde gå 30 gånger på rad, för då börjar det hända något. Så jag var med på hans förslag, och tyckte det var roligt och givande. Och han hade rätt: det ger mer och mer när man lärt sig hur gudstjänsten är uppbyggd och inte behöver titta i programbladet.
Vad har det gett dig att gå i kyrkan? Hur skulle du förklara det för någon som aldrig testat?
– Du får bestämma själv vad det ger dig, vad du behöver idag. Du träffar andra och får en möjlighet att umgås över generationsgränserna. Att diskutera söndagens texter leder ofta till andra diskussioner kring viktiga ämnen, det är ett utbyte av kunskap och tankar. Ibland sitter jag bara och mediterar lite. Andra gånger än jag mer aktiv och lyssnar verkligen på predikan.
Studerar nu diakoni
Under konfirmandtiden sa hennes konfirmationspräst till henne: Du borde bli präst!
– Då skojade jag tillbaka och sa: Kanske jag blir diakon! Jag är ju socialarbetare, så det skulle passa ganska bra. Det var ju inte på allvar, men tanken började gro i mig.
I höst har hon inlett sina diakonistudier i Åbo. Det blir några hektiska år, då hon både tänkt jobba heltid och studera.
– Än har det inte känts tungt – men jag har ju nyss börjat! När vi hade närstudiedagar i Åbo i september kom känslan tillbaka, minnet av mina sju år vid universitetet. Jag kom ihåg att jag ju älskar att studera. Det är jättekul – och man känner inte samma stress som man gjorde när man var nitton.
