Jag har varit ganska skyddad när det gäller dödsfall. Mina farföräldrar och min morfar har gått bort under mitt liv, men det har ändå varit som det ska, att den äldsta generationen varit i tur att ge sig iväg.
På den punkten förändrades mitt liv i höstas när en av mina vänner gick bort i ung ålder. En händelse som fortfarande känns overklig. När dödsbudet nådde mig vällde en flod av smärta över mig. En smärta över vetskapen om att vi aldrig mer skulle ses. En smärta över känslan av orättvisa.
Den akuta smärtan och gråten som kunde överraska mig när som helst gick över efter en tid. En till lättnad kom efter jordfästningen då ett tungt men nödvändigt steg i sorgbearbetningen blev taget. Livet fortsatte för oss andra, vardagens utstakade hjulspår fanns fortfarande kvar och var lätta att träda in i igen. Men det händer fortfarande att jag stöter på något på Facebook som jag tänker att jag ska visa för honom. Eller så föreslår Messenger att jag ska sända ett meddelande till honom. Påminnelserna om honom minskar ändå dag för dag.
Tomas Sjödin skriver i boken Tusen olevda liv finns inom mig om en man som förlorat sin fru. Den första tiden efter dödsfallet påminde allt om henne och smärtan var stor. Därpå följde en tid då påminnelserna fortfarande fanns där men smärtan var mindre. Sist kom den svåraste tiden, då det fanns allt mindre som ens påminde om henne. Det är den tiden jag ängslas för. Jag vill ju minnas honom. Jag vill inte glömma hans röst eller hans sätt.
Det halmstrå jag hårt greppar tag i är vetskapen om att även om detaljer förtvinar så kommer våra gemensamma minnen att leva kvar hos mig. Det är dessa kärlekens halmstrån som ger hjärtat lite frid mitt i livets sorgespel. För någonstans mitt i allt det ofattbara finns Gud.
Det är inte alltid som vi förstår oss vare sig på livet eller på Gud. Men vetskapen om att Kärleken själv finns där någonstans gör det värt att ändå gå vidare. En dag i taget.
