Jag har en favoritplats i Borgå – Tornberget. Nuförtiden när vi har hund så går jag dit nästan dagligen. Ett helt otroligt ställe. Någon kallade det för Borgås Koli. Jag förstår varför. Det är ett rätt brant berg med utsikt över Borgå ås mynning. Man ser ut mot hamnen i Hammars, Sågholmarna och Svinö. Tallarna på berget är vindpinade och knotiga. Värsta nationalparkskänslan. Bara några kvarter hemifrån.
Jag hade bott ganska länge i Borgå innan jag upptäckte platsen.
Ganska märkligt hur det vackra, viktiga och goda kan finnas alldeles runt omkring oss, men vi märker det inte. Kanske för att vi har så bråttom. Kanske för att så många andra intryck ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Kanske trösklarna till det goda är för höga?
Är inte det här kyrkans kommunikations uppgift? Att röja bort hinder. Att bereda väg. Att göra synligt. Att öppna dörrar.
Länge har kyrkans kommunikation setts som en stödfunktion i relation till den övriga ”riktiga verksamheten”. Men efterhand som vi lärt oss mer om dess betydelse har kommunikationen börjat få en ny roll. Med de verktyg som finns i kommunikatörens verktygsback förverkligar vi också kyrkans grunduppgift.
Slutligen sker grunduppdraget i det lilla. När tonåringen sporras att få sina läxor gjorda. När dosetten fylls åt ens gamle far. När det svåra delas i förtroliga samtal. När dörrar till hopp öppnas. Men kommunikatören och andra anställda är med och skapar förutsättningar.
Ett av de viktigaste verktygen tror jag är att på riktigt vara intresserad av människors vardag och livsvillkor. Vilka utmaningar finns det? Vilka glädjeämnen? Och vi måste utgå från det här då verksamhetsplaner läggs upp. I yrkesjargong kallar vi det service design eller användarorienterad kommunikation. Då tror jag det är lättare att röja hinder, öppna dörrar och visa mot platser där man hittar kraft och ro.
