Teologen Maria Mountraki, 30, blir en av två finländska delegater i Kyrkornas världsråds centralkommitté. Den andra är den evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop Tapio Luoma.
Centralkommittén består av 150 delegater som under åtta år framöver för medlemskyrkornas talan.
När börjar jobbet?
– Vi hade redan ett första entimmesmöte i Karlsruhe (vid världsrådets generalförsamling) där vi bland annat valde de 20 delegater som sitter i centralkommitténs mindre styrelse. Vårt nästa möte blir i sommar i Genève. Jag har redan suttit som suppleant i centralkommittén; biskop Leo sände mig i somras när vår ordinarie representant inte kunde åka. Så det är bara att fortsätta från det.
Du arbetar inom den evangelisk-lutherska kyrkan, trots att du kommer från ett annat kyrkosamfund?
– Jag höll ett mellanår från studierna 2016 och hamnade på Kyrkostyrelsen som praktikant och blev bekant med gänget där. När jag blev klar som teologie magister 2021 fick jag ett vikariat på den avdelning som sköter ekumeniska frågor. Det är nog ett visst prejudikat … Det finns några andra ortodoxa också som jobbar i huset. Men om jag kan få en fast tjänst vet jag inte.
Är du född ortodox eller har du konverterat i vuxen i ålder?
– Jag är född i Grekland och församlingsaktiv ortodox. Min pappa är från Kreta och min mamma från Finland. Jag flyttade hit när jag var fyra.
Jag sitter i rådet i Helsingfors ortodoxa församling och har representerat kyrkan i Kyrkornas världsråd, i ungdoms- och utrikeskommissionerna.
– Det mest berörande, och svåraste, jag har varit med om var ett besök till Västra Papua.
Du har börjat inom ekumeniken tidigt?
– Ja, jag var medhjälpare som knappt 20-åring i Busan (världsrådets generalförsamling i Sydkorea 2013). Det var där det började.
Vad är den viktigaste input ekumeniken ger från världen utanför Europa?
– Det blir allt tydligare att det vi gör i väst mer och mer påverkar klimatet i världen och att det syns på andra sidan jordklotet. På Fiji kan man visa konkret på hur det såg ut för fem år sedan och hur det ser ut i dag. Så tydliga är förändringarna inte i Finland.
– Det mest berörande, och svåraste, jag har varit med om var ett besök till Västra Papua, som är indonesiskt och slutet för övriga internationella organisationer. Där driver man världens största guldgruva för australiska och kinesiska intressen. Det muslimska Indonesien gör nästan precis vad man vill mot papuanerna, som i huvudsak är kristna. De får inte reparera sina kyrkor och papuanerna blir färre och färre. Det är nästan en rensning.
Kriget i Ukraina har splittrat den ortodoxa världen. Såg ni som ortodoxa kriget komma?
– Nej, kriget överraskade nog mig, och att den ryska kyrkan kan vara med i kriget på det här sättet. Jag tror att de snart måste börja svara för sin teologiska ståndpunkt. Om de inte står för fred står de inte heller för den ekumeniska rörelsens värderingar.
Har du vänner ”kvar på den andra sidan”?
– Jag har ryska vänner från ekumeniska sammanhang, men det är nog knepigt nu. Det finns saker vi alldeles klart är av olika mening om, och inte kan prata om. De är oroliga för sin utkomst och tar inte gärna ställning.
Vart går din nästa resa?
– Till Kreta, hem … Jag tar först en grupp unga ortodoxa från Uspenskij i Helsingfors och från Lappland plus en ungdomskör dit. Och så stannar jag där själv ett par veckor med familjen.
