– Jag har en syster som har Downs syndrom. Jag tror att jag är mer präglad av det än jag själv insett, säger Susanna Landor.

Från chefredaktör till diakon: "Det finns en dimension till"

livsval.

Susanna Landor var chefredaktör på Hbl. Nu är hon diakoniarbetare i Kyrkslätt. – Det här jobbet ger instant-belöning. Jag får räcka en kasse mat till en människa som inte har mat i skåpet. Och samtidigt handlar det om något mycket större: hur bemöter vi varandra?

30.3.2022 kl. 13:04

Det var inget lättvindigt beslut. Jag kunde bena ut det i tre dagar. Och samtidigt är jag kanske själv den mest förvånade av alla, säger Susanna Landor.

Genom en ”gemensam överenskommelse” slutade hon som chefredaktör och ansvarig utgivare för Hufvudstadsbladet och KSF Media vid årsskiftet 2020–2021. I oktober 2021 bytte hon bransch och hoppade in i något hon aldrig gjort förr.

– När jag slutade på Hbl tänkte jag att jag har femton goda år kvar. Jag har krut och kapacitet och vill jobba för det goda. Jag vill göra något för andra och samtidigt något för mig själv. Det här är också ett själviskt projekt.

Vägen dit gick i kringelikrokar och det var många upplevelser som puffade henne framåt. Den tidigaste är kanske hennes familjebakgrund.

– Jag har en syster som har Downs syndrom. Jag tror att jag är mer präglad av det än jag själv insett. Jag är lillasyster men samtidigt storasyster. Jag har vuxit upp med tanken att jag måste jobba för två, att jag måste tala för min storasyster. Ingen har någonsin krävt det av mig, men så har jag tänkt. Jag ser det inte som en belastning utan som en rikedom.





Svårt att vara barmhärtig mot sig själv

För många år sedan, då hon var featureredaktör, bad den dåvarande chefredaktören Hannu Olkinuora henne skriva en feature inför påsk. Han föreslog Jesus lidande som tema. Hon backade inför uppdraget: att fokusera på lidandet kändes inte helt bekvämt.

– Jag tänkte instinktivt att jag vill lyfta fram ljuset, hoppet. Så följande dag sa jag att jag vill skriva om nåd. Nåd är något så otroligt fängslande och svårt och fascinerande, både som begrepp och upplevelse.

Hon tänker på hur svårt det är att vara barmhärtig mot sig själv. På att vi tror att vi måste förtjäna andras kärlek och framför allt kärleken till oss själva.

– Nåden är ett centralt begrepp i den kristna tron. Vi har ett löfte om evigt liv, vi omfattas av nåden oberoende om vi förtjänat den eller inte. När jag har sett på min syster har jag förstått något om att våra prestationer inte kan mätas med samma måttstock.

Ett annat minne från tiden som journalist: Susanna Landor gjorde ett reportage där hon följde med diakonissan Arla Nykvist i hennes arbete i Grankulla.

– Jag minns att vi besökte en gammal dam som skulle fylla 100 år. Och den här damen sa att hon tycker lite synd om människor som inte har en tro, för de lever ett mycket fattigare liv.

De orden snurrade på inuti henne.

– Jag tänkte att det var intressant. Så där är det: det finns en dimension till.




Han sa: ”Halleluja!”

Så när kapitlet på Hbl var avslutat tänkte hon att hon vill gå från ord till handling. Hon funderade på olika alternativ. Kunde hon kanske jobba med människor med funktionsnedsättningar?

– Vad skulle jag på riktigt känna att är meningsfullt? Var kan jag göra en skillnad? Vad kan jag stå för? Det måste kännas rätt i hjärtat.

En massa tankar ploppade upp till ytan. En av de där bubblorna sa: Arla. Hon tänkte att den som jobbar med diakoni måste tycka om att möta folk, ha en genuin vilja att lyssna och förstå.

Hon kände kyrkoherde Fred Wilén i Kyrkslätt från tiden då de jobbade tillsammans på Yle. Också Wilén har sadlat om från journalistiken till kyrkan. Så hon ringde honom, egentligen bara för att fråga om det är någon idé att utbilda sig till diakon – finns det behov av diakoner också i framtiden?

– Jag hann bara säga ”hejhej, länge sedan sist” och sedan berättade jag att jag skulle vilja jobba inom diakonin. Det blev helt tyst en stund. Sedan sa han: ”Halleluja!”

Två veckor senare var hon anställd. Hon har jobbat som diakoniarbetare i Kyrkslätt sedan oktober, och i höst planerar hon att inleda sina diakonstudier och genomföra dem vid sidan av arbetet.

– Det var ett modigt drag av kyrkoherden och församlingsrådet att våga satsa på någon som bara fått för sig att hon vill hoppa på det här tåget.

Att vara diakon är ett mångsidigt yrke.

– Det kan vara att gå med en matkasse till någon med tomt kylskåp. Det kan vara att sitta ansikte mot ansikte med en människa och försöka hitta vägar vidare. Vi kan skräddarsy lösningar på ett sätt som socialen och Fpa inte kan. Man behöver inte höra till kyrkan eller ens tala svenska för att komma till oss. Tänk att få komma till människor med tro, hopp och kärlek – finns det något vackrare än det?


Hur har det här jobbet förändrat dig?

– Jag önskar jag kunde svara att jag är en bättre människa. Men jag tänker att jag startat den här resan för att jag vill bli en bättre människa. Jag tror genuint på att det smittar av sig om man gör något gott.

Hon tror inte att hon hade blivit en bra diakon som tjugoåring.

– Det är bara till gagn att man gått några varv kring kvarteret. Samtidigt sitter jag och inser att linjen mellan godhet och självgodhet är förbenat tunn. Man får hela tiden kalibrera sig för att inte få Jesus­komplex och tro att här ska jag komma och rädda folk.

Hon har inga problem med människor som lyfter höga löner och skapar ekonomisk framgång.

– Men samtidigt inser jag att vi lever i olika bubblor. Det finns människor som har en lön som kanske är tusen euro i månaden. Sedan blir du sjuk eller pensionerad, det händer saker. Vad gör du sen?

Redan under den korta tid hon jobbat som diakon har hon undrat: är det överhuvudtaget rimligt att en del drabbas så hårt?

– Folk som har det välställt lever ofta i chimären att det där skulle aldrig kunna drabba mig. Det är sjukdom, död och skilsmässa som leder till en dominoeffekt, och plötsligt är du där.

I hennes jobb är kontrasterna stora.

– När mörkret är stort märker jag att jestas vad det finns ljusa och vackra saker också. Jag försöker komma ihåg dem och ta vara på dem. Som det står i Korinthierbrevet: ”Störst av allt är kärleken.” Det är det som räknas. Det får gärna stå i min dödsannons sen nångång.

Text och foto: Sofia Torvalds


skiva. Att göra egna versioner av sånger som älskats i över hundra år fordrar respekt och varsamhet. Med skivan vill de göra sitt för att sångerna och Lina Sandells historia ska leva vidare. 29.10.2020 kl. 16:31

församlingsföreståndare. Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan. 29.10.2020 kl. 09:13

Lärkkulla. – Jag har varit Lärkkulla trogen i princip under hela mitt arbetsliv och kan med fog säga att jag känner Lärkkulla och dess verksamhet väl, säger Juhani Jäntti. 29.10.2020 kl. 08:44

dans. Dans är inget kristna i historien hållit på med – eller? Laura Hellsten grävde och hittade både spår av dans i den medeltida kyrkan och forskare som förnekade dess existens. 28.10.2020 kl. 16:01

Väståboland. Anna-Greta Sandell sköter gravarna på Nötö och är begravningsentreprenör i Pargas. Jobbet har gjort att hon ser annorlunda på döden, men allra mest på livet. 28.10.2020 kl. 13:51

lägerverksamhet. Coronasituationen får församlingarna att stänga lägergårdarna åtminstone fram till årsskiftet – men Matteus församling ordnar läger på annat håll. 27.10.2020 kl. 14:38

familjeliv. Väldigt få människor har liv där allt går som man tänkt, säger Sandra Holmgård. 28.10.2020 kl. 10:00

Höstdagarna. I år ordnas Höstdagarna virtuellt. Dagarna brukar samla hundratals ungdomar varje höst. – Det var både ett svårt och lätt beslut, säger Patricia Högnabba. 26.10.2020 kl. 16:01

dataintrång. Vi för inga anteckningar om själavårdssamtal, säger diakoniarbetare Ann-Christine Wiik på tal om dataläckan vid vårdbolaget Vastaamo. 26.10.2020 kl. 12:40

FDUV. Nalle Öhman tilldelas Sigfrid Törnqvist-priset för att han på ett banbrytande sätt utvecklat samspelet med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Sigfrid Törnqvist-priset är instiftat av FDUV:s styrelse. 24.10.2020 kl. 11:00

vigsel. Biskoparna är eniga om det att man utdelar varningar till präster som viger par av samma kön inte är rätt väg att gå. 22.10.2020 kl. 13:48

Kaplansval. Det uppskjutna kaplansvalet i Houtskär fortsätter att dela åsikterna. Ordföranden i kapellrådet betecknar det som en delseger. Kyrkoherden frågar sig om det är juridiskt hållbart. Och domkapitlet hänvisar till kyrkoordningen. 22.10.2020 kl. 12:21

domkapitlet. Kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling tillsätts inte utan ledigförklaras på nytt nästa år. Pastor Peter Blumenthal förordnas till tf. kaplan och sköter tjänsten fram till slutet av juni, meddelar domkapitlet idag. 20.10.2020 kl. 17:20

vänskap. Alla förtjänar en kompis som ringer och frågar: Ska vi gå på kaffe? eller Kommer du med till gymmet? Vänverksamhet hjälper personer med funktionsnedsättning att hitta den kompisen. 16.10.2020 kl. 13:06

historia. När Emil Anton började skriva om den kristna trons historia i Irak upptäckte han sina egna rötter. Men boken resulterade också i en kamp med Gud som nästan kostade honom hans tro. 15.10.2020 kl. 16:01

KÖKAR. Sommarens Franciskusfest på Kökar är här snabbare än du tror – med föda för både kropp och själ. 12.3.2024 kl. 11:46

KYRKOMÖTET. Senast den 12 maj ska sjökaptenen, medieföretagaren, kommunalrådet och koranforskaren lägga axeln till och börja jobba för det nya kyrko­mötet. Vi har talat med de fyra nyvalda ombuden från Borgå stift. 4.3.2024 kl. 16:23

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06