Jan Olov Fors får hålla gudstjänst i en nyrenoverad kyrka i Tölö i Helsingfors.

Ingen kulturkrock: Jag klarar av leverlåda!

kyrkoherde.

Efter 27 år som präst på Kungsholmen i Stockholm har Jan Olov Fors landat i Olaus Petri församling i Helsingfors. För honom var teologistudierna
en resa på okänd mark och en port till ett jobb som han älskar.
 – Varje möte är oändligt värdefullt.

8.10.2021 kl. 15:16

Egentligen hade Jan Olov Fors tänkt jobba som präst i Hongkong. Han kunde också ha fortsatt som turistpräst på Teneriffa. Men på grund av pandemin och många sammanträffanden hamnade han i rikssvenska Olaus Petri församling i Helsingfors.

– Jag jobbade här i tre månader under pandemin, och då fick jag mersmak – både för församlingen men också för Helsingfors.

Staden är inte främmande för honom. Han jobbade i 27 år som präst på Kungsholmen i Stockholm, och ungefär två gånger per år brukade han besöka Helsingfors.

– Min mamma är från Finland, från Tornedalen, så jag pratar finska. Jag tänker att jag åtminstone delvis kan ha kyrkliga handlingar på två språk. Men det är också en balansgång: för den rikssvenska församlingen är språket otroligt viktigt. Om man glömmer bort att Olaus Petri ska vara en oas för det svenska språket sågar man ju av den gren man sitter på!

Tack vare hans finska bakgrund har flytten till Finland inte känts som någon större kulturchock.

– Jag klarar av leverlåda – det är helt okej om man äter den med lingonsylt. Men hellre äter jag siklöjor på Elite, skrattar han.

Han ser också fram emot att ha surströmmingsfest med Svenska gillet.

– Om någon undrar vad det är för lukt som kommer från Sveaborg vet ni vad det handlar om.

Han känner sig hemmastadd med den finländska kommunikationen, som är lite rakare än den han är van med från Stockholm.

– I Norrbotten drar vi lite åt samma håll. Det var en större kulturskillnad för mig att komma till Stockholm och inte kunna koderna. De tyckte till exempel att jag var otrevlig när jag inte ringde och tackade för senast. Men jag sa ju tack när jag gick? Med åren lärde jag mig att bli lite mer mångordig.

Jan Olov Fors är född i Tornedalen men växte upp i Luleå. Församlingsaktiv blev han efter konfirmationen.

– Under gymnasiet bestämde jag att jag ville läsa teologi. Jag ville till Uppsala – staden hade ett sådant skimmer för mig.

Det var fantastiskt att läsa teologi, men i början kände han sig orolig. Han kom ju inte från en akademikerfamilj, skulle han passa in?

– Jag hade en sådan kunskapshunger. Efter första året började jag läsa finska, filosofi och historia.

Han märker att samma tvekan kommit inför varje större akademiska steg.

– Kan jag? Ska jag? Det undrade jag också inför doktorandstudierna. Alltid vid nästa steg kom en tvekan. Men i och med att jag inte har präster eller akademiker i släkten har jag heller inte behövt känna en press att prestera.

Har du tyckt om att vara präst?

– Det har varit mycket roligare än jag kunde tro! Det är alltid nya människor som man möter. Då blir varje dop och vigsel och begravning något nytt.

Han har gillat att arbetet är så mångsidigt.

– Du får möta allt ifrån barnen vid öppna förskolan till äldre. Du får dela den största glädjen och den djupaste sorgen. Det har lyft fram olika bitar i mig själv. Jag har alltid hållit på med församlingsarbete vid sidan av mitt avhandlingsarbete. Jag har inte längtat efter att bli kyrkoherde i en stor församling, för då handlar jobbet så mycket om administration.

Jag Olov Fors har forskat i religionsdialog, framför allt om mötet mellan kristendom och buddhism.

– Man skulle kunna säga att det funnits en attraktion mellan kristendom och buddhism under en lång tid. Inom etiken har vi väldigt mycket gemensamt. Dialogen med buddhismen har bidragit till att kristendomen och västerlandet återupptäckt meditationen och det kontemplativa via zenbuddismen.

Har din forskning påverkat ditt eget andaktsliv?

– Jag ägnar mig inte så mycket åt meditation, men däremot åt tystnad. Den ordlösa bönen – att bara vara inför Gud – tilltalar mig.

Har du någonsin haft en livsperiod då du tvivlat på din tro eller på ditt kall?

– Tvivel har man ju hela tiden, men jag har inte haft några större kriser i mitt trosliv. Däremot har jag ibland känt mig trött på den kyrkliga organisationen. Den har ingett mig tvivel. Kyrkan sysslar mycket med onödigt käbbel i stället för att koncentrera sig på sitt uppdrag att i ord och handling visa att Gud möter oss i Jesus Kristus.

Han kan också känna sig trött på oförsonligheten.

– Man kan ju ha olika teologiska uppfattningar, och man måste på något sätt kunna argumentera för sin position, men man måste också respektera varandra även om man inte håller med varandra.

Han tror på en kyrka som har en bred kontaktyta till sina medlemmar.

– Varje möte är oändligt viktigt.

Hur tror du kyrkans framtid ser ut?

– Vi kan inte längre drömma om ett homogent samhälle där alla automatiskt skulle höra till kyrkan. Det var ett system som byggde på att människor var med för att de kände sig tvungna, och det kan vi inte gå tillbaka till. Att ha som mål att 90 procent ska vara medlemmar är inte realistiskt.

Däremot tror han att kyrkan han nå en punkt där de som är med verkligen vill det. Han tror på ekumenik och religionsdialog, på att kyrkan ska vara en aktiv samhällsaktör som kan göra skillnad.

– Jag tror på personliga möten och nätverk. Där kan vi komma någonvart.

Jan Olov Fors

Ny kyrkoherde i Rikssvenska Olaus Petri församlingen i Helsingfors.

Född i Tornedalen, har talat finska med sin mamma.

Tycker om att resa: har varit stipendiat i Jerusalem, Myanmar och Hongkong.

Gillar att sova, läsa och äta. Mika Waltari
hör till favoriterna.

Finsk favoriträtt: Karelska piroger, rågbröd och siklöjor med potatismos.

Sofia Torvalds


KYRKOR I USA. Mariann Edgar Budde medverkar vid ett präst- och diakonmöte i Uppsala i september. 25.1.2025 kl. 15:15

nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

fred. Vem är du? Björn Wallén arbetar med fred och fredsfostran i en orolig tid. Nu är han aktuell med en ny bok om hur du kan jobba med frågan. 5.5.2025 kl. 10:48

Teologi. Vi har kommit närmare varandra. Så säger Albert Häggblom från Slef om Kyrkfolkets teologiska symposium, en samling som varje termin samlar kristna rörelser som vill ha ”Jesus i centrum”, satsa på evangelisation och har en traditionell äktenskapssyn. 6.5.2025 kl. 11:43

FASTIGHET. Pedersöre kyrkliga samfällighet utreder en försäljning av det 25 år gamla församlingscentret i Jakobstad. Möjlig köpare är staden, som behöver utrymme för ett nytt stordagis. 5.5.2025 kl. 10:31

sociala medier. Vad hände med vår moral? Vad hände med vår viljestyrka? Varför bygger barnen så få kojor? Vad hände med vår koncentration? Varför har ungdomar så mycket ångest? Telefonen och de sociala medierna hände. Vad gör vi nu? 2.5.2025 kl. 10:59