När flyktingvågen svepte ända fram till Finland år 2015 ledde det till en ivrig, stundvis hetsig, debatt i Pargasregionen.
– Vi var hundratals som samlades till öppna möten där vi diskuterade hur vi skulle ta emot invandrarna. Motsättningarnas var ganska hårda, det fanns ett motstånd som kom från orter utanför Pargas, och det var ganska högljutt. Det kanske stärkte vår grupp till att visa att vi vill stöda och hjälpa invandrarna, berättar Sonja Tobiasson, som idag är ordförande för föreningen Skärgård utan gränser – Saaristo ilman rajoja.
Flyktingförläggningen öppnades sedan i ett hotell i Nagu. På huvudorten Pargas bodde flyktingarna i lägenheter. Den 6.2.2016 ordnade man en stor fest för invandrade från Pargas och Nagu.
– Det blev väldigt lyckat. Sedan grundade vi Skärgård utan gränser, som är både en understödsförening och en rörelse. Jag har suttit som kassör utanför styrelsen i alla år och är nu ordförande. När man en gång blir kassör i en förening hamnar man i en rävsax som man inte kommer ur, skrattar hon.
Förläggningen i Nagu stängde ganska fort och flyktingarna flyttade till lägenheter eller sökte sig till andra orter. Under åren har Skärgård utan gränser ordnat allt från picknick-träffar, språkstöd, besök till skärgården och aktivitetsparker till simskola.
Särskilt simskolan har varit populär. Den ordnas egentligen av Folkhälsan men föreningen hjälper till med anmälningar och finansiellt stöd. Nu ordnas också en simskola för vuxna kvinnor, inomhus, i bassäng, också i Folkhälsans regi. Föreningen sköter anmälninga och information.
– Deltagarna har varit väldigt ivriga och det blir nystart för den i september.
En av de saker Skärgård utan gränser satsat på är att engagera invandrare själva. Nu sitter två invandrarkvinnor i föreningens styrelse.
– Jag känner att det fött ett större intresse för vår verksamhet att vi har invandrare med i styrelsen.
Vad har ni lärt er av det arbete ni gjort?
– Att det inte lönar sig att göra reklam för att gå en naturstig, för det lockar inte! skrattar hon.
En annan sak hon märkt är att frivilliga språkkurser och -kaféer inte lockar särskilt många deltagare. Det tycker hon är bekymmersamt.
– Ibland tänker jag att vi inte lyckats kommunicera att språket är den enda biljetten in i det finländska samhället.
Samtidigt vet hon att det finns solskenshistorier, kvinnor som kämpat och lärt sig finska eller svenska, som kommit in på utbildningar och fått jobb.
– Jag hoppas att de får vara en förebild för andra.
Själv har hon lärt sig att integration handlar om att förändra attityder – men att det inte alltid är lätt att veta hur.
– Jag har lärt mig att man gång på gång måste försäkra sig om att den andra förstår, ta långsamma steg framåt och vara lyhörd.
