Döden, döden, döden ...

Kolumn.

"När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar."

17.3.2021 kl. 19:02

”Vad jobbar du med?” ”Jag är dödgrävare!”

Det kan vara inledningen på ett samtal då jag träffar nya människor som privatperson. Oftast kommer genast följdfrågor på det eller kommentarer som ”usch så hemskt” eller ”säkert jobbigt”. Mitt yrke väcker också nyfikenhet rent praktiskt. Hur går det till? Vad är skillnaden på att gravlägga kista, urna eller aska? Hur bemöter du sorgen från de anhöriga?

Frågorna kan vara enkla men ibland så knepiga så jag måste erkänna att jag inte vet och behöver ta reda på. En del har varit med och ordnat begravningar, andra inte. Några berättar i detalj om hur de vill ha sin begravning, medan andra inte vill höra eller tala om döden. Jag tror det är viktigt att vi lyssnar till varandra; har man en önskan så berätta, vill man inte tala om det ska det respekteras.

Av erfarenheter från samtal med dem som mist någon kan det lindra smärtan lite om de vet hur den avlidna vill begravas eller om personen hade någon specifik önskan om gravplats. Alla har ju en relation till döden, förr eller senare.

När jag var barn var dödgrävarna stämplade som särlingar, sådana man aktade sig för. Inte så konstigt då dessa stod vid sista hållplatsen. Och den ena mer fantasifulla historien än den andra spädde på myten om yrket som något fasansfullt.

Eftersom jag sedan födseln är nyfiken på hur saker och ting fungerar var det inte särskilt mycket velande och funderande innan jag beslöt att sälla mig till särlingarnas skara. Ett förtydligande – i min värld är ordet särling positivt. Att vara udda är det nya normala. Att vara enligt egen utsago normal kan betyda avsaknad av självinsikt.

Som i de flesta yrken där man möter sorg nästan dagligen utvecklas en morbid humor. Det är liksom en säkerhetsventil. Genom att skämta om det hemska blir det mindre hemskt. Vissa händelser har lämnat spår som blivit kvar i medvetandet och dyker upp då och då. För hur mycket man än värjer sig så påverkas man. Naturligtvis måste man försöka vara professionell, men ibland går det inte. Ibland kommer tårarna trots att käkarna är sammanpressade, likt en saltvattenskrokodil med ett fångat byte i käften. Ibland kan jag inte värja mig för sorgen som slår emot mig som en våg. Ibland ids jag inte kämpa emot. Jag kan inte sörja en annans sorg men jag kan tillåta mig att känna med. Empati är något jag vill bli bemött med då jag själv har det svårt. Inte ömkan utan medkänsla.

Sedan drabbas man också av vissa yrkesrelaterade defekter likt andra yrkesgrupper. En natt vaknade jag och var klarvaken. En titt på klockan visade att den var tjugo över tre. Tanken som slog mig i det ögonblicket var att det påstås vara mellan tre och fyra på natten som de flesta avlider i sömnen rent procentuellt. Efteråt insåg jag att visst följer de med även i sömnen – tankarna på alltings förgänglighet.

Många gånger har jag tänkt på hur vi skjuter på livet; vi ska göra det sedan, när vi blir pensio­närer ... Men tänk om det inte blir så. Tänk om man i stället står ensam kvar med planerna om allt man skulle göra tillsammans. Alla stora penseldrag som skulle tecknas på livstavlan. Alla resor, upplevelser och all samvaro man skjutit upp. Det är då bitterheten slår till. Varför? Var det här allt? Hur blir mitt liv nu? Det finns inget svar och orden faller platt till marken.

I de situationerna har jag varit tvungen att rannsaka mig själv. Lyfta blicken och sakta ned. Se mig omkring. Leva i nuet. Jag vet – det är lättare sagt än gjort. Men ändå, försöka ta vara på ögonblicket. Ge den där komplimangen, visa din uppskattning medan hjärtat slår och handen är varm. Sluta irriteras på småsaker som sist och slutligen är petitesser. Ignorera bristerna och fokusera på de goda sidorna som alla har (några lite mer dolda dock). Överräcka en självplockad blomma i stället för gravbuketten senare. För en dag finns bara minnena kvar, inget svar på tilltal och ingen som möter din blick.

Kloka Astrid Lindgren som berörde döden både i sina böcker och i intervjuer sa: ”Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först”.

”Döden, döden, döden” – så sägs det att hon inledde sina telefonsamtal med sina systrar. Kanske för att vänja sig vid det oundvikliga ...

Fredrik Bengts är enhetsansvarig på Korsholms kyrkliga samfällighet.

Fredrik Bengts


Kolumn. Johanna Boholm-Saarinen är tacksam för att det alltid, oberoende av vad som händer i livet, finns hundlokor och häggar, sandvägar och skogsdungar. 18.6.2020 kl. 13:42

sommar. Vare sig du hör till dem som anser att sommaren är till för att slappna av, eller söker något att underhålla dig med när evenemang och läger är inställda. 21.6.2020 kl. 10:00

extremsport. Att springa 100 kilometer och ro över Östersjön är två saker Eddie Myrskog kan kryssa av sin bucket list – och nästa utmaning är utritad på kartan. Lockelsen ligger i att testa sina gränser och att göra något för andra. 18.6.2020 kl. 13:52

Kyrka. Även under speciella omständigheter är kyrkan dess medlemmar, inte bara dess anställda, skriver teologerna Emma Audas och Patrik Hagman i ett inlägg om kyrkan under coronapandemin. 17.6.2020 kl. 08:33

missbruk. Att bli fri från drogberoendet är inte enkelt. Men för Wolfgang Hermann var det ändå enklare än att blir fri från drogerna än från porren. Han vet vad han talar om, för han har missbrukat både droger och porr. 17.6.2020 kl. 07:00

rasism. "Jag trodde länge att det var ovanligt i Finland, och att det räckte med att jag själv inte sade fula saker." 16.6.2020 kl. 00:01

solidaritet. – Människor i svåra situationer är ofta väldigt handlingskraftiga. Medan utrikesnyheterna vanligen fokuserar på problem och katastrofer lyfter Erik Nyström vid Kyrkans Utlandshjälp fram den normala vardagen och den positiva utvecklingen. 16.6.2020 kl. 00:01

fond. Till projekten hör bland annat Petrus församlings lärjungaskola, en cd-skiva med Lina Sandells sånger som görs av David Forsblom och SLEF-Medias resa i C.S. Lewis fotspår . Tjugofyra ansökningar hade inkommit. 15.6.2020 kl. 15:32

domkapitlet. Janette Lagerroos fortsätter som tf kaplan i Houtskär till oktober och kyrkoherdetjänsten i Kronoby är ledig att sökas. Bland annat det här beslöt domkapitlet vid sitt möte idag. 11.6.2020 kl. 16:13

FMS. – Understödsintäkterna har tyvärr inte utvecklats som vi hade förväntat oss, och vi har varit för optimistiska, säger verksamhetsledare Rolf Steffansson på Finska Missionssällskapet. 10.6.2020 kl. 21:12

ekonomi. Understödet styrs så att de församlingar som på grund av pandemin förlorar mest intäkter också får mest stöd. 9.6.2020 kl. 19:00

Kulturskillnader. Som rikssvensk i Helsingfors har teologen Jonas Gehlin kunnat betrakta finländare från ett utifrånperspektiv. I Finland är arbetsklimatet mer formellt och ledarskapet sakorienterat. Och han har med intresse följt de två ländernas olika linjer under coronapandemin. 9.6.2020 kl. 10:35

prästvigning. Jean d’Amour Banyanga prästvigdes sjunde juni i Borgå domkyrka. 8.6.2020 kl. 12:33

utmaningar. Haje Abrahamsson är skådespelare och mamma till ett barn med specialbehov. – Det jag gör kan tyckas tungt, men det är roligt och djupt meningsfullt. 5.6.2020 kl. 10:39

sibbo. Rune Packalen kallas för församlingens tredje diakon. Som busschaufför har han fört många förtroliga samtal. En stor tragedi har färgat hans eget liv, och gjort honom till en lyssnare. 4.6.2020 kl. 14:11

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46