Under mina år som lärare bad jag mina elever och studerande att under adventstiden skriva ner sina tankar om vad en god jul är för dem. Mycket sällan skrev de om resor och dyra julklappar. Ofta lyfte de fram julhelgen som en tid när man får ta det lugnt, vara hemma med sin familj, baka pepparkakor, äta tillsammans och tända ljus. En del skrev att den goda julen inte enbart handlar om den egna familjen utan även om att hjälpa andra, lindra ensamhet. Några tyckte julen var jobbig och väntade på att den skulle vara förbi.
Den här julen firas i pandemins skugga över hela världen. I år tänker jag att vi vuxna inte i första hand oroar oss för att vi inte hinner städa skåpen eller fylla frysen med hemgjorda läckerheter. Vi oroar oss för att vi inte ska kunna vara tillsammans med vänner och släktingar.
Jag läste för en tid sedan en ny bok om sårbarhet av Per Arne Dahl. Sårbarhet är något vi människor har gemensamt, den är ett existentiellt grundvillkor. Han berättar att när hans dotter var liten och behövde tröstas sa hon till sin mamma: ”Att trösta är att komma, mamma!”
Julens budskap är att Gud kommer. Gud föds som vår lillebror, skriver Margareta Melin. Julevangeliet berättar om mysteriet att Gud blir människa i Jesus, att Gud blir sårbar som vi.
Den svenska teologen Christina Grenholm har sagt ”Vi föds sårbara och svaret på sårbarhet är inte kontroll utan kärlek”. Hur ser kärlek ut i vårt julfirande i år? Vårt största sinnesorgan är huden, men den goda beröringen är nu på undantag i många av våra relationer.
I stället får vi mötas på andra sätt: promenader med den som bor nära, telefon- och videosamtal, hälsningar i form av en blomma, en jullimpa eller en längre hälsning på julkortet. Tankar och böner kan också värma.
För mig är det en tröst att tänka på att Jesus, som änglarna kallar världens frälsare, föds i mörkret. Jesus kom inte för att förklara människans utsatthet och lidandets gåta. Han kom för att fylla våra liv med sin närvaro.
