Det blir inte lätt, men det känns rätt, säger Markus Österlund om sitt nya jobb som församlingsledare.

Markus Österlund om karriärsbytet till församlingsföreståndare: ”Jag kom till en punkt då jag insåg: nu är det dags”

församlingsföreståndare.

Efter tio år i en synlig roll som Folktingssekreterare blev Markus Österlund församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Beslutet var ett resultat av många års längtan.

29.10.2020 kl. 09:13

När vi träffas har Markus Österlund varit församlingsföreståndare i en månad.


– Med det här jobbet är det skönt att inte behöva läsa tidningen och höra på nyheterna varje dag och vänta sig att en journalist ska ringa och fråga vad Folktinget ska göra åt någon fråga som berör svenskans ställning, ler han.

Han tycker också att det är skönt att kunna vara öppen med sin tro: nu får den synas också i hans offentliga roll.

– På gott och ont går mina roller nu in i varandra.

Under hela sin karriär har han jobbat i den akademiska världen eller inom politiken. Nu är han ledare för en frikyrka.

I världens ögon är det här definitivt ett kliv neråt på karriärstegen. Eller har jag fel?

– Vissa förundrade kommentarer har jag nog fått. Men jag har också förvånats över att människor utanför de traditionella kyrkliga kretsarna gratulerat mig och varit imponerade av att jag vågat ta det här klivet och göra det jag vill göra.

De förundrade kommentarerna har kanske snarare kommit från det kyrkliga innegänget.

– Kanske handlar det om någon sorts mindervärdighetskomplex. Vi tror inte riktigt att det vi tror på har relevans för resten av människorna.



Jakten på mening

Andreaskyrkans lokaler ligger på Högbergsgatan, i Helsingfors mest välbärgade kvarter. De som bor där är sällan materiellt fattiga. Men det finns också annan sorts fattigdom, menar Markus Österlund.

– En av de stora frågor människor kämpar med idag är jakten på mening. När man börjar komma i 50-årsåldern börjar allt fler fundera på de frågorna.

Själv är han 54. Han trivdes rätt bra på sitt tidigare jobb, men i många år bar han ändå på en längtan att göra något nytt av sitt liv.

– Jag har länge vetat att jag ska ta det här steget, det har mer varit frågan om när jag ska göra det. Men nu kom jag till en punkt då jag visste: det är dags.

Söndagen innan predikade han om att hitta den rätta platsen i livet. Han talade om att vi kan dela in oss i tre grupper. Hör vi till den första vet vi att vi är på rätt plats och gör rätt sak – även om det ibland kan kännas svårt.

Hör vi till den andra gruppen känner vi att vi inte gör det vi vill eller är där vi vill vara – men samtidigt vet vi inte vad vi skulle vilja göra i stället.

– Där har jag också varit.

Hör vi till den tredje gruppen vet vi att vi inte riktigt trivs med vårt liv, och upplever också tydligt vad vi borde göra i stället.

– Då har du två alternativ. Det ena är att du inte vågar kasta loss. Du har kanske en bra lön och bostadslån. Det andra alternativet är att du vågar, trots omständigheterna.

Han citerar Kierkegaard: Att våga är att tappa fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora dig själv.

– När du förlorar dig själv riskerar du bli sur och bitter – och att inte leva det liv du skulle vilja

leva.




Var klivet svårt för dig?

– Jo, det tog många år för mig att våga steget. Men det har också handlat om en process, om att mogna.

En upplevelse som ledde honom vidare var att han för några år sedan blev pappa till en tonårig flyktingpojke som kom till Andreas-
kyrkan för att få hjälp.

– Han var sexton år och dök upp här i kyrkan, ett halvår senare hyrde jag ut min lägenhet och hyrde en större, så att han fick ett eget rum.

Nu är killen vuxen och bor för sig själv, men upplevelsen fick igång en process hos Markus Österlund.

– Jag mognade som människa. Jag insåg att under resten av mitt liv har jag inte längre något behov av att framhäva mig själv, utan vill i stället stöda och hjälpa andra.

Han säger att han aldrig gråtit så mycket som under de senaste åren.

– Jag har gråtit mycket i kyrkan. Mycket har att göra med det som min fosterson gått igenom och hur han blivit bemött. Men det har varit en väldigt befriande gråt.

Han tror inte att man blir lycklig av att bara göra det man själv vill. Kanske blir man bara full av sig själv.

– Det låter så fromt, men: Vår tro handlar ju om att dö bort från oss själva.

Församlingen som familj

För honom är hans tro – Jesus – en klippa. Den är stadig under hans fötter även om det stormar hårt.

– Det är inte ett vittnesbörd att säga att mitt liv är en dans på rosor tillsammans med Jesus.

Det är ett vittnesbörd att säga att det är mycket jobbigt när det stormar, men jag står ändå på den här klippan.

Han vet att vi ofta längtar efter eldskrift från himlen och tydliga instruktioner från Gud.

– Jag vet inte varför det är så, men Gud visar oss sällan hela vägen eller den perfekta lösningen på en gång. Det handlar i stället om att våga ta det där första steget.

På det stället – när vi står och tvekar – behöver vi stöda varandra i församlingen.

– Det är församlingens uppgift att stötta människor och hjälpa dem och säga till dem: Säg upp dig från jobbet som du inte trivs med. Vi är här och finns till för dig, vi kommer att hjälpa dig och be för dig.

Andreaskyrkan grundades i tiderna som ett resultat av en väckelse bland överklassen. Man jobbade bland fattiga och prostituerade.

– Den pastorsbostad som jag bor i ägdes av en kvinna med stort hjärta för prostituerade – Rödbergen var ju den tidens red light district. I lilla salen ovanför kyrkan hade man möten för prostituerade. Det tycker jag är helt fantastiskt!

Idag har församlingen ett omfattande hjälparbete – mathjälpen Andreas Helps – som varje vecka hjälper hundratals familjer. Det är hans dröm för sin församling: att den ska kunna sammanföra människor från olika samhällsklasser, i olika livssituationer. Att den ska vara ett ställe som spräcker våra sociala bubblor.

Känner du frid över att nu göra det du vill?

– Jo. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det känns ändå rätt.

Hans pappa, som är död sedan tio år tillbaka, var pastor i Missionskyrkan.

– Det skulle ha varit en dröm för honom att se mig i den här rollen. Han sitter nog och småler i himlen, tror jag.

Text och foto: Sofia Torvalds



katastrofhjälp. Kyrkans utlandshjälp har beviljat 50 000 euro från sin katastroffond till dem som drabbats av explosionen i Libanons huvudstad Beirut. Utlandshjälpen inleder också en insamling till förmån för hjälparbetet. 6.8.2020 kl. 16:52

film. Ulla Heikkilä inspirerades av sin egen tonårsupplevelse och gjorde en film om en lägervecka full av gemenskap, livsfrågor, konflikter och förälskelse. 6.8.2020 kl. 19:00

Johan Candelin. Polisutredningen gällande Martyrkyrkans vänners insamlingstillstånd är nu klar och ärendet går till rättegång i november. Två personer i styrelsen står åtalade. 6.8.2020 kl. 12:00

Camilla Svevar . Hon försökte göra karriär som sångerska, hon var kantor och småbarnsmor, hon blev präst och fick cancer – och skilde sig, två gånger. Idag är Camilla Svevar kyrkoherde i Replot och vill predika för sökarna. 6.8.2020 kl. 10:02

profilen. Hon sökte bli helad från sin sjukdom men fann bara tomhet. Även om sjukdomen är kvar så har Camilla Sundqvist nu blivit hel som människa. 6.8.2020 kl. 09:08

Arbetslöshet. Att vara arbetslös lärde Mikaela Steffansson hur prestationsinriktade vi är. Vi har svårt att veta hur vi ska inleda samtalet om vi inte pratar jobb. 5.8.2020 kl. 08:00

podcast. De drömde om att starta en podd, och undantagsvåren blev en spark i baken. Nu pratar de om allt som hör livet till i podden Typ livet. 4.8.2020 kl. 07:00

kallelse. Pedersöres sommarteolog Dennis Svenfelt upplever en kallelse att bli präst i församlingen. Han kan bli den första manliga laestadianen att bli prästvigd i stiftet på 40 år. 4.8.2020 kl. 08:25

vardag. Annette Nyholm, psykoterapeut, tycker att det är viktigt att reflektera över vad det är som gör att det känns tungt att återvända efter semestern. 3.8.2020 kl. 10:15

Pieksämäki. Det anrika sommarlägret fick inhiberas i år, istället uppmärksammar Kyrkans Ungdom lägerveckan med digitalt program. 28.7.2020 kl. 12:18

frågesport. Sara, Bilba, Hanna? Deborah eller Abigail? Gör vår frågesport! 21.7.2020 kl. 20:39

Kolumn. Ibland har jag varit med om att ordna katakombmässor på skribaläger. Det handlar om att vi leker oss in i de första kristnas vardag som förföljda trossyskon. 22.7.2020 kl. 17:36

avund. Vi skäms över vår avund, men alla är vi avundsjuka. Avund kan göra oss bittra, men den kan också sporra oss. Säg mig vad du avundas så ska jag säga dig vad du längtar efter. 18.7.2020 kl. 19:00

ensamhet. Vad kan vi göra för att motverka din ensamhet? frågade församlingen. Lågtröskelverksamhet och målgruppstänk var ett par av svaren. 16.7.2020 kl. 18:00

Härskartekniker. En härskarteknik innebär alltid att köra över. Härskartekniker är uttryck för ett fult spel, där makt tas, inte delas, säger Malin Gustavsson. 15.7.2020 kl. 19:00

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46