– Det låter alltid lika galet när jag ska berätta om handlingen, säger Ulrika Hansson.
Men utgångspunkten för debutromanen Jaktlaget har förlaga i verkligheten. I flera år terroriserades ett par små sjöar i Terjärv av tiotusen par skrattmåsar som valt att häcka där.
– Allt var nersölat. Ljudet, den här kakofonin, var helt obeskrivlig. Och de som bodde vid sjön var förstås handfallna och olyckliga.
I hennes fiktiva version får några medlemmar i det lokala jaktlaget nog av måsarna och papperskriget och tar saken i egna händer.
– Jag är fascinerad av civil olydnad, säger hon och skrattar. Och det är ständigt på tapeten med skarvar och vargar.
Ulrika Hansson är redaktör på Kyrkpressen. Att skriva journalistiskt är något hon gjort länge, men på fiktionens bana gav hon sig in för bara några år sedan. År 2017 skrev hon en novell till Solveig von Schoultz-tävlingen och vann tredje pris.
– Därifrån fick jag inspiration och en puff: Kanske jag kan det här också.
Du hade inte burit på någon författardröm?
– Kanske någon hemlig, skämmig dröm, som man definitivt inte pratar högt om. Det har jag säkert haft ända sedan barndomen. Jag har alltid varit fascinerad av ord och böcker.
Hon tänker att alla former av skrivande stöder varandra.
– Om jag inte skulle ha jobbat så länge som jag gjort med att intervjua människor och med människomöten tror jag inte att jag skulle ha lika mycket stoff till mitt skönlitterära skrivande.
Miljön för hennes debut var självskriven.
– Jag har alltid varit fascinerad av och väldigt fäst vid min hembygd.
Som många exilösterbottningar kan hon märka att hennes Österbotten på avstånd blir ännu mer mytiskt.
Redan titeln avslöjar att jaktlaget har en central roll.
– Jag är fascinerad av laganda och lojalitet. Man försöker komma överens för att man har samma intresse, fastän man är väldigt olika som typer. Den dynamiken tycker jag är jätteintressant.
Jaktlaget är en manlig miljö. Här utnyttjar Hansson den jargong och det sätt att umgås som hon observerat och marinerats i under sin uppväxt. Att stiga in i huvudet på Bengt, en av romanens huvudpersoner och granne med den måsinvaderade sjön, kändes naturligt.
– Av alla karaktärer i boken så är jag mest lik honom.
Hon erkänner att själva jakten var ett obekant område.
– Jag har googlat mycket, hagelpatroner och magasinförlängare. Jag tänkte: hoppas att ingen konfiskerar min dator.
Egentligen började romanen som idéer till två noveller. Den om måsproblemet och jaktlaget – och en om en olycklig familj.
– När jag började skriva insåg jag att de passade ihop som två pusselbitar.
Den andra huvudtråden utforskar tacksamhet.
– Vi pratar väldigt mycket om att man har ett lyckligare liv om man kan känna tacksamhet. Det tror jag definitivt på själv och jag känner mig allt som oftast ögonblicksvis djupt tacksam. Men vi kan aldrig tvinga någon annan att känna tacksamhet. Jag ser den på ett vis som en gåva. Jag vet inte om vi kan träna oss i tacksamhet. Kan vi ordna en kurs i tacksamhet?
En tacksamhetskurs är ett av de sätt församlingen figurerar i romanen – i en roll som inte är odelat positiv.
– Den ordnade verksamheten framstår inte i så god dager – kanske lite på grund av en kursledare som vill göra det för enkelt för sig.
Samtidigt är det i församlingens serveringsgrupp som Inger, romanens andra huvudperson, finner en gemenskap.
– Om jag nu i efterhand analyserar mig själv är budskapet kanske att med ordnad verksamhet i församlingarna får vi vara väldigt varsamma med människor, vara beredda på att vad som helst ska få komma fram. Samtidigt visar det på det att församlingen inte är mer eller mindre än människorna i den.
Fiktionen lever i en annan sfär än texterna hon skriver i jobbet. – För mig är skönlitteratur lika med frihet, säger Ulrika Hansson. foto: Emelie Wikblad
Som småbarnsförälder med heltidsjobb – hur har du hittat tid att skriva?
– Det frågar jag mig också, skrattar hon.
Skrivkursen som ingick som pris i novelltävlingen var en avgöranden faktor, den gav nytt perspektiv på vad det innebär att ha tid att skriva. Har du tio minuter? Då tar du tio minuter.
– Det var en aha-upplevelse, man kan faktiskt göra det som om man har en tränings-app till exempel. Man gör sina sit-ups – varför inte skrivande?
Så när barnen lagt sig, då skrev hon.
– Ofta väldigt sent. Ibland när jag kom in i något skrev jag tills jag nästan slog huvudet i skärmen. Jag märkte att jag trivdes med att ha en parallell verklighet att stiga in i.
När bokdebuten blivit verklighet upplevde hon ett tag den tomhet som kan förknippas med att nå ett mål man strävat mot länge.
– Jag tänkte: Nu har jag skrivit mitt sista skönlitterära ord. Det kändes skrämmande och ledsamt. Jag är inte en sådan person där berättelserna bara flödar.
Men efter ett tag började små försiktiga idéer och tankar knoppas igen.
Vad gör du om du får två timmar för dig själv?
– Jag tror det blir en kombination av en promenad, gärna med musik i öronen, och att skriva.
Beskriv den plats där du känner dig mest hemma.
– Dels ett soffhörn, en bekväm och mjuk soffa med min familj omkring mig. Det är också landsbygdsmiljö. Skogar, sjöar, en veranda där det är tyst när jag stiger ut och där man hör en trana ropa på avstånd.
Vilken var den senaste bok som berörde dig?
– Peter Sandströms Kärleken är ett tamdjur. Ofta när jag läser både gråter och skrattar jag högt och den som råkar finnas i närheten tvingar jag att lyssna när jag högläser någon passage.
Nämn en sak du skulle vilja kunna göra.
– Får jag säga två? Crawla och spela munspel.