– Det är något otroligt roligt med att pusha sig själv och kolla vad jag faktiskt klarar av, säger Eddie Myrskog.
Han har sommarlov från kurserna i nordiska språk och litteratur, jobbar på sin kandidatavhandling – och gör upp planer för att springa fem ultramaraton på lika många dagar.
– Vi har fem olika rutter som i princip är raka streck på kartan och sedan har vi en dag på oss att ta oss fram till det dagliga målet, beskriver han Bold Projects nästa satsning.
Förra sommaren var det många som följde med när de fyra – Eddie Myrskog, Valtteri Ikäheimo, Bernhard Forstén och Linus Lehto – tog sig från Stockholm till Helsingfors i en roddbåt.
– Jag tror inte att jag någonsin kommer glömma det. Det har fört oss närmare varandra, att ha varit så instängda på ett litet utrymme och ändå kunnat kommunicera och hållas ihop.
Fröet till det som skulle bli Bold Projects såddes för tre år sedan.
– Då ringde min kompis, som tydligen inte har några gränser, och frågade om jag vill springa till Åbo.
De hade sprungit halvmaraton och Lidingöloppet. Nu ville Bernhard Forstén att de skulle pusha sig själva och se hur långt de kan springa. Och Eddie var intresserad.
– Hur långt kan man ta sin egen kropp? Hur galet kan man göra saker, fast man inte är en elitidrottare?
De satte upp målet att springa 100 kilometer, från Helsingfors till Ekenäs, och kom drygt två tredjedelar av vägen. Men de ville inte sluta där, alltså blev det ett nytt försök nästa sommar. Och nu tänkte de: om vi ändå springer 100 kilometer, varför inte samtidigt göra nytta?
Båda hade någon i sin närhet som drabbats av cancer, så att springa för bröstcancerforskning kändes naturligt.
– Vi lyckades samla in över 12 000 euro, otroligt mycket mer än vi nånsin hade föreställt oss.
Ur det föddes idén att fortsätta kombinera extrema fysiska utmaningar med välgörenhet.
– Vi tycker om att göra på det sättet att vi kastar ut olika idéer som är lite galna – och sen när vi bestämt oss för att göra något så gör vi det också.
På ett teammöte hösten 2018 var det någon som frågade: Ska vi ro över Östersjön?
– Sen hade vi någon slags omröstning där alla sa ja, och sen började vi göra research och började träna för det.
Hade du rott någonting tidigare?
– Ingen av oss hade rott tidigare.
De började alltså med att ringa upp någon de visste kunde det här med rodd, Börje Thorström i Ekenäs, och fråga hur de skulle gå tillväga.
– Han sa först att vi var dumma i huvudet, på ett väldigt charmigt sätt. Men efter det gav han mycket bra tips och kontakter.
De tränade teknik och simulerade hur det skulle bli att ro och vila i tvåtimmarspass. Den största utmaningen var det de inte kunde träna på i förväg: det begränsade utrymmet.
– Inte blev det egentligen några konflikter. Förutom en gång, när vi hade olika åsikter om vilken väg vi skulle ta. Men det löste sig, säger Eddie och skrattar lite.
Sporrade av tack och hejarop
– Det som var så roligt med rodden var just det att vi sa nu ska vi ro, och sen måste vi lära oss att ro.
Vägen från idé via plan till utförande kan ta ett år. Det kräver inte bara träning utan även mycket jobb med projektkoordinering, samtidigt som alla i teamet bollar studier eller jobb.
– Det kräver vilja och disciplin. Det lär oss mycket också, tidshantering och prioriteringar.
Eddie Myrskog är kommunikationsansvarig. Vad 25-åringen ska bli när han blir stor vet han ännu inte, men något inom kultur och kommunikation ligger nära till hands. Att jobba med språk och litteratur går i släkten.
Ett språk som han både hunnit lära sig och glömma bort är spanska. Han var fyra år när familjen kom tillbaka från Venezuela där hans föräldrar jobbat som missionärer. Även om han inte själv minns så mycket därifrån tänker han att något av det som ligger till grund för hans värderingar står att finna här.
– Fast jag varit liten har jag ändå fått någon slags koll på vad fattigdom faktiskt betyder. Jag har inte bara den här finlandssvenska världen som måttstock.
Vad driver dig att göra de här projekten?
Eddie Myrskog funderar en stund.
– Jag försöker svara något annat än dumhet, skrattar han.
Det handlar om att pressa gränser, gränserna för den egna kroppen och vad man tror är möjligt att klara av.
– När man har sprungit hundra kilometer eller rott över Östersjön så känns det som att man känner sig själv mycket bättre också.
Men han tror också att den yttre drivkraften har stor betydelse, att de gör det de gör för ett ändamål. Han minns alla tack-meddelande som de fick när de sprang och bilarna som tutade eller vevade ner fönstren och hejade.
– Det kändes som om man sprang tillsammans med massor med andra människor. Jag sprang för alla som var med och donerade eller hejade.
Årliga djärva projekt har blivit en tradition, men när nästa projektidé skulle förverkligas kom en pandemi i vägen. De vill ändå göra något som kan skapa glädje för andra. Målet för insamlingen är den här gången föreningen Mieli, som arbetar för att främja psykisk hälsa.
– Vi har nu improviserat lite – vilket vi kanske alltid gjort.
Fredagen den 26 juni kommer de fyra – Valtteri Ikäheimo, Bernhard Forstén, Linus Lehto och Eddie Myrskog – att starta från Fredrikshamn. I fem dagar ska de springa mer än ett maraton om dagen, totalt mellan 250 och 300 kilometer. För att göra det mer intressant går deras dagsetapper som raka streck genom terräng och vatten.
– Det vi har till förfogande under resan är det som vi har packat med oss i våra ryggsäckar. Sova kommer vi att göra under bar himmel med sovsäckar, förhoppningsvis på mjuk mossa.
Du kan följa äventyret på Facebook (Bold Projects) och Instagram (bold.projects). Om förra sommarens rodd finns nu en dokumentär på Yle Arenan.
