Juldagsfirande i Dunga.

I Kisumu är barnen viktiga för kyrkans framtid

mission.

Om Gud vill och flygen går återvänder Chamilla och Kristian Sjöbacka till Kenya så snart de kan. ”Får man trivas så här bra på missionsfältet?” har de ibland frågat sig. Landet och arbetet har förändrats sedan de första gången åkte ut som missionärer.

4.6.2020 kl. 09:19

När de blev kallade till sin andra period som missionärer visste Chamilla och Kristian Sjöbacka att de skulle bo i en stad och arbeta med ”urban ministry”.

Kisumu är en hamnstad vid Victoriasjön. Skillnaderna mellan fattiga och rika är stor, men unga söker sig till städerna eftersom det är här inkomstmöjligheterna finns.

– Mycket av det vi gör idag är arbete för att stärka den lokala identiteten och självständigheten i kyrkan, berättar Kristian.

Det innebär undervisning, samarbeten, utvecklingsmöten, att besöka församlingar och ungdomsgrupper.

I Kisumu finns en huvudkyrka och flera predikoplatser.

– Det var några aktiva kristna som hade ganska lång väg att komma till kyrkan, som gärna ville ha en predikopunkt närmare sitt hem, berättar Chamilla.

Så föddes församlingen i Dunga, som ligger en bit söderut från stadens centrum. Här har Kristian lett gudstjänster och predikat, Chamilla har jobbat med söndagsskolan. Som mest samlas ett femtontal vuxna, men upp till sextio barn. Satsningen på söndagsskolan är en del av den lokala kyrkans strategi för att nå ut till fler.

Strax innan Kristian och Chamilla åkte från Kenya hade församlingen valt flera nya ansvarspersoner.

– Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats, säger Chamilla.

De arbetar på tre språk: engelska, swahili och luo. Språket är viktigt för att bli accepterade och skapa närmare relationer.

Kristian jobbar också med musik och undervisar i musikteori både på prästseminariet och i församlingen. Chamilla hade just hakat på de hembesök som församlingens diakonissa brukar åka på på onsdagar.

– Jag hoppas jag får ta upp dem igen när vi kommer tillbaka.

De bor tillsammans med en handfull andra finländska missionärer i ett bostadskomplex som hyrs av finska Sley. Levnadsförhållandena liknar lite det pilgrimer får uppleva på vägen till Santiago de Compostela.

– Det ska vara lite mer anspråkslöst, inte så mycket lyx, säger Kristian.

– Och lite lugnare tempo, tillägger Chamilla.

Ändå är takten och församlingslivet i staden något helt annat än på landet. Här är det bara på söndagar människor har tid att samlas, och de dagarna blir intensiva.

– Vi börjar i Dunga klockan nio, mellan elva och halv tolv kommer vi till huvudkyrkan. Efter gudstjänsten har vi bibelstudier, Kristian har Zion-boys, ibland har jag något med kvinnorna och så kan det vara en körövning dessutom.

"Vi ska kunna stiga åt sidan och gå till nästa steg, nästa plats."


Saknar det sociala

– Det som vi saknar nu när vi kommit därifrån är det sociala klimatet, säger Kristian.

Det blev en extra skarp kontrast att landa i Finland mitt i undantagstillstånd och social distansering.

Nu håller de kontakt med vänner via telefon och sociala medier.

– Vi är alltid upplyfta när vi har pratat med dem. Trots den situation man lever i där finns det en positiv framtidstro: Gud kommer nog att ordna det här, säger Kristian.

Döden är nära på ett annat sätt där. I Dunga lever människor nu med hotet om översvämning, Victoriasjön har stigit mer än på många tiotals år. Gräshoppor som äter upp skördar och för med sig hungersnöd är ett annat överhängande hot.

– Gudsnärvaron, bönen, församlingen blir de viktiga punkterna i människors liv, säger Kristian.

På landsbygden finns fortfarande byäldste som människor vänder sig till. I städerna blir det äldsta i kyrkan, och prästen, som tar över den rollen.

Det är ett väldigt mansdominerat samhälle.

– Män, präster, är inte så ivriga att undervisa söndagsskola. Det är en sak för kvinnorna. Vi får visa hur viktigt det här är för kyrkans framtid, att man tar hand om barnen.

"Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube."


Får man trivas så här bra?

Kristian och Chamilla Sjöbacka har jobbat i Kenya tidigare, de var utsända av Slef mellan 1993 och 2001.

– När vi kom hem 2001 sa vi ganska tidigt: Sen när barnen är vuxna, om det finns möjlighet, då åker vi tillbaka till missionsfältet.

De återvände till ett Kenya som såg annorlunda ut än på 1990-talet. När de lämnade Kenya 2001 fanns inga mobiltelefoner, sedan skedde utvecklingen snabbt.

– Kyrkan vi jobbar i har Whatsapp-grupper, den arbetar via sociala medier, sänder sina gudstjänster via Facebook och Youtube, berättar Kristian.

Att landet gått framåt är hoppfullt. Samtidigt finns klyftorna mellan fattiga och rika kvar. Kenya är ett resursrikt land, men den ekonomiska kakan är ojämnt fördelad. Problemen med korruption och medel som missbrukas är stora.

– Landets ledare har gjort mycket för att förhindra det här. Men det sitter så djupt att det är svårt att bli av med, säger Kristian.

Missionärernas arbete har också utvecklats, från att ha ledande position i olika projekt till en mer rådgivande och stödjande roll.

– I dag är det många högre utbildade som jobbar inom församlingen och människor överlag, säger Chamilla.

Det är givande att se att de har gåvor – Chamillas matlagningskunskper och iver för söndagsskolarbete, Kristians musicerande och undervisning – som kan vara till nytta, vara redskap i församlingen. Att komma till Dunga är alltid roligt.

– Då ska vi gå genom byn, vi kryssar mellan husen. När barnen ser oss komma ropar de ”Chamilla och Kristian!” och kommer och bär våra väskor. De är så glada och hänger efter oss, berättar Chamilla.

De saknar människorna de arbetar med. Att förbereda sig fysiskt, packa en väska, är en sak – att vara psykiskt förberedd på att komma hem en annan.

– Att lämna Kenya blev så abrupt. Det är lite svårt att ta till sig att man är här och att man ska vara här på obestämd tid, säger Chamilla.

– Vi har ställt oss frågan: får man trivas så här bra på missionsfältet? säger Kristian. Vi kom in i ett sammanhang där vi var väntade, där man behövde oss och var glada att få oss.

Det är ändå skönt att vara hemma i Finland nu under pandemin.

– Jag tror att våra familjemedlemmar skulle haft större oro för oss om vi hade varit där, säger Kristian.

– Det var rätt att komma hem, även om vi inte riktigt känner det så i hjärtat, säger Chamilla.

De vet vad de vill för framtiden.

– Vi åker tillbaka så fort det är möjligt att arbeta.

Emelie Wikblad



frälsarkransen. – Vi har beundransvärt satsat på ordens värld, men orden har börjat svika oss, säger Martin Lönnebo, mannen bakom kransen. 26.2.2015 kl. 00:00

leena sorsa. Kyrkan måste ta en aktiv roll och på allvar se över sitt förhållande till staten. Det menar Leena Sorsa, forskare vid Kyrkans forskningscentral. 23.2.2015 kl. 15:49

vanda svenska församling. Vanda svenska församlings flytt undan mögelproblemen har varit en långkörare. 23.2.2015 kl. 15:45

FMS. Finska Missionssällskapets insamling De vackraste julsångerna 2014 spräckte miljongränsen. 23.2.2015 kl. 15:43

I Uleåborg ska personer som lever under utsatta förhållanden erbjudas gratis läkartider. Projektet är ett samarbete mellan läkarcentralen Mehiläinen och Uleåborgs domkyrkoförsamling. 23.2.2015 kl. 10:31

daghem. Daghemmen ska ge barnen allmänbildande religiös fostran, men många vet inte vad det innebär. Nu ska kyrkan få svenskspråkiga mentorer som kan råda bot på problemet. 19.2.2015 kl. 00:00

rebecka stråhlman. När man är 25 år och nyutexaminerad kan livet se ut på många sätt. För Rebecka och Linus Stråhlman präglas tillvaron av kallet. Prästkallet. 19.2.2015 kl. 00:00

Stationens barn vill stöda och hjälpa ungdomar. Till Walkerskaféet i Helsingfors är alla mellan tretton och sjutton år välkomna. 18.2.2015 kl. 14:06

monica heikel-nyberg. Att Monica Heikel-Nyberg valts till kaplan i Johannes församling påverkar inte rättsprocessen kring kyrkoherdevalet i Petrus församling. 16.2.2015 kl. 13:53

Farsdagen upplevs inte främst probematiskt för väljarna, utan för de många valfunktionärer som själva är föräldrar, morföräldrar och farföräldrar. 16.2.2015 kl. 13:49

FMS. Rolf Steffansson på Finska Missionssällskapet bemöter den skarpa kritik mot biståndsarbete som utrikesrådet Matti Kääriäinen listar i sin nya bok. 16.2.2015 kl. 13:38

Patrik Hagman. Kollekten kunde lyftas fram och bli mer synlig i kyrkan. Det sa Patrik Hagman på gudstjänstdagarna i Jyväskylä. 16.2.2015 kl. 13:33

Svenska kyrkan har låtit göra framtidsprognos som visar att färre kommer att gå ur kyrkan, men att doptalen sjunker samtidigt som många gamla medlemmar dör, skriver Kyrkans tidning. 16.2.2015 kl. 12:20

Kyrkan får aldrig vara tråkig eller ovälkomnande, säger Mark Russell, vd för Church Army. 13.2.2015 kl. 16:17

fritänkarna. Fritänkarförbundet har lanserat en webbtjänst där man anonymt kan klaga på religionen i skolan. 10.2.2015 kl. 00:00

Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12

folkkyrka. Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin. 23.6.2022 kl. 11:30

PRÄSTÄMBETE. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. 22.6.2022 kl. 13:08