Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar folkkyrkan?

folkkyrka.

Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin.

23.6.2022 kl. 11:30

Trafiken dånade därute uppför Aning­ais­gatans backe i Åbo. Grå­svart damm kom in genom springor och lade sig på fönsterbräden och karmar.

Jag var ung och ensam i en ny stad. Gardinerna hemifrån mamma och pappa hängde molokna i den smala och höga ettan.

Härnäst skulle jag gå en sväng via student­prästen Håkan. Han och hans församling hade inte legat i mina planer när jag klev av bussen här. Men nu hade han lovat att om jag kom förbi så skulle jag få nyckel till kyrkan.

– – –

Om tio år har den evangelisk-­lutherska kyrkan i Finland enligt sina egna prognoser krympt med 425 000 medlemmar, Borgå stift med 22 000. Det motsvarar alla som hör till Helsingforsförsamlingarna Johannes, Petrus och Matteus. Folk dör, skriver ut sig, döper inte sina barn.

Förändringen är stor. Skatteintäkterna flyter ännu stadigt in i tre–fyra år, men redan 2030 förutspås en allt större andel gå till löner, 74 procent mot 62 procent i dag. Mindre till diakoni, mind­re till lokaler och hus. Anställda går i pension, deras platser förblir tomma.

Katastrof är väl ett för stort ord, men en historisk omställning är det. En ny möjlighet, tror någon optimist. Kyrkan omvandlas från en samhälls­institution till en folkrörelse och flyttar till den tredje sektorn.

Där har jag vuxit upp, i föreningskyrkorna. När jag var fyra lekte jag under bänkarna på de vuxnas bönemöte i pingstkyrkan i Tammerfors.

Frikyrkor, väckelserörelser och kristna före­ningar har i 150 år levat ekonomiskt knappt, men inte sällan välsignat. Deras egen kultur, sociala mönster och kontroll har ibland varit deras valuta.

Det finns saker jag gärna tipsar den nya evangelisk-lutherska folkrörelsen om när den kravlar ur sitt skal. Gör si. Och inte så.



Ta vara på kyrkans medlemmar och lekfolk. Ge dem ansvar och nyckel till kyrkan. Stöd och belöna dem ekonomiskt med arvoden eller personalförmåner. Låt kyrkbyggnaden vara ett rum för vänskap.

Abloynyckeln till kyrkan använde jag förstås också till att smyga in där med min nya flickvän; jag spelade för henne på pianot i kyrksalen.

Men det fyllde mig också som 22-åring med både stolthet och en känsla av tillhörighet att i gatu­vimlet på Tavastgatan kunna komma och gå i den moderna, lilla kyrkan inne bland höghusen som jag ville.

Församlingen var fördomsfri. Studerande som egentligen bodde på studieorten bara några få år fick ändå förtroenden och uppdrag. Siv blev bokförare, Kjell körde till Dalsbruk och höll lekmannamöten, och jag blev ordförande för studentföre­ningen som samlades i kyrkan.

Och snart blev jag medlem i kyrkosamfundet, i vars schyssta, människovänliga stil jag simmade med sköna, långa tag. Dess lära och teologi fördjupade jag mig i först senare, men fann att den också var min.

Lekmän är inte konsumenter, av församlingens produktion. De är kyrkan. Rikedomen i kyrkan ligger i att det är medlemmarna därute i vardagen som är de första på olycksplatsen, när någonting i mänskligt liv och leverne har gått sönder. Det är där kristen tro och livssyn allra först uttolkas. Först över tusen kaffekoppar, först senare i predikstolen.

Jag har förstås under mina frikyrkoår också hört lekmän ha ganska hisnande tolkningar av vad Gud anser, och allt har inte alltid varit rätt. Det är också bra att seriös, akademisk teologi efterhand har tagit plats i alla kyrkor.

Det är 2010-tal. Jag åker hem från en ekumeniskt arrangerad alphakurs genom östnyländsk vinterskog. Martina som är diakon hos lutheranerna kör. Hur många lekmän har ansvar för någon verksamhet i er församling? frågar jag.

Det blir tyst i bilen. Ingen.


V
ar stolta över att ni trots alla förändringar är en samlande, tyst kraft i samhället, vars betydelse inte går att mäta.

En radiogudstjänst för länge sedan. En brun radio i trä doftar heta radiorör, utländska städers namn lyser på displayen. Frikyrkliga i rummet skojar om det för dem främmande, liturgiska mässandet från en luthersk kyrka i radion. Och kanske med den dåvarande statskyrkans lite pompösa hållning till sig själv.

Ni var makten som skulle utmanas, till och med förtrycket ibland. Vi i frikyrkorna var alternativet som skulle vara vassare och mind­re tama i tron än ni.

Förlåt. Sådär sade man i vår krets, i den belägenhet vi var i på den tiden. I dag gläder ingen sig åt den evangelisk-lutherska kyrkans svikande marknadsandelar. Vi förlorar alla mark åt religionslösheten, tillsammans.

I dag förstår vi att den nordiska folkkyrkan har varit fundamentet och infran. Utan dess breda stengrund skulle ingen ha något språk och några begrepp att bygga på.

Ni är inte omgivna av tyst skadeglädje. Ni är inte ensamma.


Välj vem ni ska samarbeta med. Öva flexibilitet som sträcker sig över ideo­logi och teologi.

Irina pensionerar sig från diakonin i sin hemstad. Vad som har blivit annorlunda i hennes jobb sedan hon började? Jo, i dag kan församlingen samarbeta, med kommunen, Röda Korset och andra föreningar om det gäller. Så har det inte alltid varit, säger hon.

Diakonin är en föregångare där, och är kanske genom allt mänskligt bryderi den möter kyrkans känselspröt mot framtiden.

Men i övrigt verkar årtionden ha gått förlorade, då kyrkan varit sig själv nog,och haft svårt att samarbeta under något annat varumärke än sitt eget. Ekumeniken har varit artig med allmän välvilja mot den andliga biodiversiteten. Men man har inte lagt axeln under stora lyft tillsammans med andra.

På 2000-talet kom det nya sättet att tala om religionsfrihet. Den nya, felaktigt haltande betoningen blev att var och en på något sätt ansågs ha rätt att slippa andras religion. Och då backade folkkyrkan snällt, som ett sårat, stort djur.

Istället kunde man ha haft lite entreprenörs­anda. Och sett att spelreglerna förändrades, men att kyrkan fortfarande hade väldiga assets, tillgångar i form av kontakt­yta i samhället. Kyrkan kunde ha förhandlat sig fram till nya sätt att vara närvarande, nya allianser, ny samverkan med andra folkrörelser och samhällskrafter.


Reflektera över era privilegier.

Biskopens nacke var nybarberad över kragen på den lila skjortan. Han satt ensam på första bänken på gymnasiets studentdimission. Det var sommar ute och snart skulle det sjungas Den blomstertid. Någon skulle förstås harmas igen i lokaltidningen över att Gud nämns där i en vers, vid en ”neutral”, kommunal skolavslutning.

Mera sällan noterades den evangelisk-luthers­ka biskopens hedersplats i festsalen. Sedvänjan var troligen från samma anno dazumal som det att ett av gymnasiets stipendier skulle få sin motivering uppläst på latin.

Hör man inte till den evangelisk-lutherska kyrkan är det ibland ganska lätt att vara överens med de rena religions­kritikerna om att folkkyrkan inte alls reflekterar över sina markörer och privilegier från det förflutna.

Om hedersbänken på studentdimissionen hade varit full av företagsledare, politiker och Runebergspristagare och olympiamedaljörer plus kanske ortens imam, skulle det kännas fint att också den kristna biskopen var där. Men nu var det en av många kvarlevor från en gången tid, som kyrkan ibland bara är lite blind för.


Skapa och skriv ny teologi så länge ni har tid och resurser.

Jag minns – lyckligvis – inte vem fri­kyrko­pastorn med den långa feel­good-predikan var. Men jag minns att han i nästan nödigt kretsade kring en enda vers i Romarbrevet 11, i en predikan där han inte hade så mycket att säga.

Medryckande, och roligt var det förstås, och kryddat med anekdoter. Men som tankegång: lite soppa på en spik. Nåja, han hade kanske inte den här gången hunnit förbereda sig.

När arbetet i en kyrka, eller vilken organisation som helst, fördelas på färre personer hamnar man snabbt i en ond spiral, där ingen längre får tid att reflektera, stanna upp och tänka nytt.

Många frikyrkor har i brist på personresurser hamnat i den knipan. Om det man till sist spelar upp är gamla teologiska skivspår och tankebanor räcker det inte långt att bara byta fot, eller att skruva upp volymen.

Församlingens vision är också i grunden dess teologi, och någon måste jobba på den. Röj under alla omständigheter tid och rum för den av er som gör kartor för en ny tid.



Låt inte ekonomi och medlems­trender krypa in i läran. Bind inte upp medlemmar i ekonomiska åtaganden och livslånga fri­villig­upp­drag. Bind inte tron till medlemslojaliteterna.

Jag trodde uppriktigt sagt jag hade kommit fram till flygplatsen i Sankt Michel. Men den pampiga uppfartsrampen ledde i stället till ett evangeliskt-lutherskt kurs­centrum någonstans i södra Savolax.

Folkkyrkan och min frikyrka förde ekumeniska lärosamtal och i samtalsdelegationen var jag den enda icke-teologen.

Ibland försökte jag säga att skillnaderna mellan våra kyrkor inte så mycket kom sig av Luther eller min kyrkas lärofader John Wesley – utan av att vi socio­logiskt jobbade i helt olika skala. Den ena av oss räknade i miljoner, den andra i hundratal.

Frikyrklig lära och teologi har genom åren blivit så påverkad av att vi måste vara andligt företagsamma. Så många nya medlemmar måste ständigt värvas. Deras frälsning blir angelägen, för annars försvinner vi själva från kartan.

Så många måste gå troget på gudstjänst, och ge rejält i kollekten, att det nästan blir en synd att stanna borta. Det blir djupare understrykningar med kulpennan i Bibeln av det, än det blir av de historiska, teologiska skillnaderna.

Och vice versa förstås. En folkkyrka med många passiva medlemmar betonar gärna det tysta dopet som gavs en gång, och en nåd som är verksam även om medlemmens aktivitet i kyrkan är noll.

Den breda lekmannakyrkan har också sin avig­sida. Den som har offrat många timmar, och som i frikyrkan ibland, tusentals euro av egna pengar, blir också baksträvig den dag det blir dags för förändringar. Sälja orgeln vi stretade så för att skaffa? Kyrkan vi byggde själva?

För att inte tala om när det blir konflikter och man får känna sig besviken över att allt det man satsat så mycket av sin fritid och sitt liv på gav allt annat än en belöning.


Bind inte upp er till hus. Våga strukturera om.

Några få av den evangelisk-lutherska kyrkans hus är sekelgamla och historiskt värdefulla. Men många av kyrkans närmare 7 000 fastigheter är bara hus.

Här är kyrkan redan på god väg att röja. Församlingshem och lägergårdar säljs redan. Illa byggda kyrkor från 1980-talets byggboom rivs. Behöver Gud äga hus, eller kan han verka på hyra?


Akta er för personkult och informella bindningar. Ha ordning och reda, procedurer och transparens.

När ekonomin blir osäkrare och svajigare växer också lusten att göra klipp och ta risker i verksamheten. Från att ha varit en stilla skattefinansierad kyrka år ut och år in, växer behovet att åtminstone bildlikt, vara lönsam. Att det ska komma folk, och att man inte ska slösa pengar på tomma gudstjänster.

Många frikyrkor har föredömligt väl klarat av det här. Man har en liten ekonomisk bas med avkastning från arv, donationer och någon fastighet. Så att inte hela resultaträkningen ska tas in på kollekten varje vecka.

Men frestelsen finns alltid: att kroka upp sig på stora namn, populära talare och lite show ibland. Också när det går på tvärs med idén om en allas gräsrotsförsamling eller kanske lite emot vad man teologiskt ville stå för.

Stora affärer, små marginaler, färggranna ledare och begränsade sällskap kan ibland leda fel. Som när ledaren för en kristen förening i stiftet nyligen dömdes för ekonomisk oegentlighet, eller om det var slarv, av tingsrätten i Karleby.



Isolera er inte. Se till att präster och anställda har stöd hos yrkeskolleger. Ge dem tid att spegla sitt uppdrag mot idé­debatt, samhälle, kultur och politik.

Jag har under årens lopp sett många frikyrkopastorer bli utbrända, vila något år i ett annat yrke, och försöka igen. Den dagen en församling har så smalt om pengar att man är det enda proffset på jobbet och ensam på kansliet, är man snabbt där.

Många trötta frikyrkliga som har fått jobba en tid i folkkyrkan har upplevt att inget rum är mera välsignat i Guds rike än lutheranernas kafferum. Arbetskompisar! Kolleger!

Med omställningarna krymper isflaket snart också på de lutherska arbetsplatserna. Och så blir det allt oftare så att det är församlingen som får ta hand om sin präst, och inte tvärtom.


Tappa inte styrfarten. Bli inte en förening som saknar teologi eller vars enda lära är – att finnas till.

Min lilla frikyrka brukar skämta om att vi är så glada – för att vi är så många i Amerika.

Det var från USA någon för många år sedan hade fått med sig en binge t-tröjor med texten Thank God, I’m a Methodist! – tack gode Gud att jag hör till den kyrka jag hör.

Min kyrka har haft sina ups and downs. Ibland när jag filosoferar över vad som inte har gått så bra minns jag det här med t-tröjan. Och hur det gick så att också de tongivande i samfundet pratade fram en kultur som mest älskade varumärket, identiteten, föreningen och skylten ovanför dörren.

Dit kommer förändringscoachar och brandingexperter att erbjuda sig att leda också lutherska församlingar i de kommande årens stora berg- och dalbana.

Gå inte dit. Det fördunklar lätt bara vad kyrkan egentligen ska göra. Det är att vara ljus och salt i världen. Och att ha kärlek till människor, och inte till sin egen verksamhet.


– – –

Någon nyckel till kyrkan har jag inte längre där jag numera bor. Men det händer att de ringer och frågar om jag kan spela piano till psalmerna på söndag. Församlingen har aldrig haft en heltidsanställd kantor.

Jan-Erik Andelin är medlem av Metodistkyrkans församling i Borgå.

Jan-Erik Andelin


Domkapitlet klubbade tjänstefrågor.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47
Här jobbar Marika Salomaa med sina änglar i Överby, Esbo.

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00
Enligt Björn Vikström är religion en stor ingrediens i bland annat politik i dag.

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42
Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34
Vilka saker hör samman med tro och religion, frågar ÅA-projekt.

Bidrag. ÅA Vasa-lett projekt om demografi i kyrkor och samfund toppar Svenska kulturfondens utdelning i år. 15.3.2024 kl. 15:21
Oeniga biskopar. Lappobiskopen Matti Salomäki ville ha ny beredning om samkönad vigsel.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Samkönad vigsel föreslås bli möjlig i alla församlingar, men parallellt står den äldre traditionen kvar. Biskopsmötet tog oenigt beslut om kompromiss. 13.3.2024 kl. 11:15
Alla ska få samkönad kyrklig vigsel. Men prästerna frihet att välja bort dem.

SAMKÖNAT ÄKTENSKAP. Kyrkan kan komma att få två syner på samkönat äktenskap inskrivna i kyrkoordningen. Beredningen till biskoparnas extra biskopsmöte på tisdag har blivit offentlig. 8.3.2024 kl. 14:21
Då du känner dig övergiven av Gud, då är du nära Jesus. Det konstaterar teologen Joanna Öland.

tvivel. I små stunder eller långa decennier av tvivel finns det något tröstande i frågan ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Det finns flera tolkningar av dessa Jesus ord på korset. En av dem är att till och med Jesus tvivlade. 7.3.2024 kl. 18:23
Så här såg det ut när festdeltagarna stimmade utanför kyrkan ifjol.

KÖKAR. Sommarens Franciskusfest på Kökar är här snabbare än du tror – med föda för både kropp och själ. 12.3.2024 kl. 11:46
Stora skepp vänder långsamt, sägs det. Men i kyrkomötet sägs det vara bråttom.

KYRKOMÖTET. Senast den 12 maj ska sjökaptenen, medieföretagaren, kommunalrådet och koranforskaren lägga axeln till och börja jobba för det nya kyrko­mötet. Vi har talat med de fyra nyvalda ombuden från Borgå stift. 4.3.2024 kl. 16:23

KÄRLEK. De bad båda på varsitt håll, Kristoffer Streng i Finland och Jenny Nyqvist-Streng i Sverige, om att hitta en livskamrat. Någon som älskade Gud, någon som var musikalisk, någon med samma värderingar. Då såg Kristoffer en video på Youtube. I vår är de aktuella med sin första gemensamma skiva. 6.3.2024 kl. 10:00
Emma Klingenbergs dröm är att berätta, sjunga – och kanske lära något vidare till andra också så småningom.

PERSONEN. Emma Klingenberg är aktuell med musikalen och monologen Katrina. – Min yrkesidentitet handlar mycket om kärleken till hantverket, berättelserna – och kärleken till sången. 5.3.2024 kl. 19:01
Hans Snellman hör till tyngre namn inom fridsföreningarna som tar avstånd från LFF-separatism.

laestadianer. Rapporten som skissar på att de laestadianska fridsföreningarna skulle ta ett större avstånd till folkkyrkan får intern kritik inom rörelsen. Kyrko- och SFP-politikern Hans Snellman tar till pennan i Kyrkpressen 1.3.2024 kl. 13:37

debatt. Läs insändaren i sin helhet här. 1.3.2024 kl. 14:06

Domkapitlet klubbade tjänstefrågor.

AKTUELLT FRÅN DOMKAPITLET. Domkapitlet sammanträdde på måndagen. 18.3.2024 kl. 16:47
Här jobbar Marika Salomaa med sina änglar i Överby, Esbo.

Änglar. Marika Salomaa pausade anställningen som personaladministratör och satsade på att bli keramiker. Nu tillverkar hon tröstänglar som Matteus församling delar ut till personer som förlorat en anhörig. 18.3.2024 kl. 08:00
Enligt Björn Vikström är religion en stor ingrediens i bland annat politik i dag.

Teologiska fakulteten. – Det finns en stark längtan efter att tro på något mer. Vad ”mer” är, det är vad vi försöker ta reda på inom teologin. Det säger Björn Vikström. 18.3.2024 kl. 10:42
Biskopen är på väg - installationsmässan i Saltvik hålls 15.30

kyrkoherdeinstallation. Hård vind gjorde att förrättarna vid kyrkoherdeinstallationen i Saltvik inte kom i land på Åland. 17.3.2024 kl. 11:15
Pastor PJ, Per-Johan Stenstrand, får ofta avgörande tankar eller tilltal från Gud i vildmarken. Foto: Ur boken

VILDMARK. I vildmarken stänger Per-Johan Stenstrand ut bruset och tankar kraft. Årligen gör han två större turer, en rejäl fiskevecka i augusti och en vecka runt påsk med snöskoter, tält och isfiske uppe i Lappland. 16.3.2024 kl. 13:34