Teologie doktor Leena Sorsa är tydlig: Kyrkan måste se över sitt förhållande till staten. I en sextiosidig skrift för Kyrkans forskningscentral lyfter hon fram de förändrade förhållandena i det finska samhället och inom det religiösa fältet som orsaken.
– Kyrkans medlemsantal minskar. Det betyder inte att alla de som lämnar kyrkan skulle vara ateister. Men vi lever i en verklighet där en allt större grupp står utanför kyrkan.
Sorsa skriver att evangelisk-lutherska kyrkan själv har gjort tolkningen att den inte är en statskyrka. Orsaken är Finska statens religiösa neutralitet och kyrkans långtgående självständighet. Men Sorsa framhåller att alla inte delar kyrkans tolkning. Hon hänvisar bland annat till internationell forskning och den samhällsdiskussion som förs inom Finlands gränser.
Själv anser Sorsa att Finlands evangelisk-lutherska kyrka fortfarande har flera statskyrkliga drag, även om deras betydelse i praktiken inte nödvändigtvis är särskilt stor.
– Ordet ”statskyrka” tolkas på väldigt många olika sätt och det finns ingen tydlig definition på vad ordet innebär. Därför är det en knepig term, säger Sorsa.
– Men det vi kan konstatera är att många av de drag som traditionellt har ansetts höra ihop med en statskyrka ännu i någon mån syns i vår kyrkas förhållande till staten. Det här påverkar diskussionen i Finland.
Hon menar att det rykte Finlands evangelisk-lutherska kyrka har om sig bland finländarna är att den är en statskyrka. Och det här ryktet är en barlast för kyrkan.
– Kyrkan uppfattas som en av de auktoriteter vars makt nu ifrågasätts i hela samhället. I stället för trosgemenskapen är det kyrkans organisationsliknande drag som betonas.
Det här betyder att kyrkan riskerar att fjärmas från både sin kärnuppgift och sina medlemmar.
– Människor upplever att kyrkan har en privilegierad ställning i samhället. Och det väcker missnöje, särskilt och i allt högre grad bland de yngre finländarna.
Den gyllene medelvägen
Vilken är då vägen framåt? Sorsa säger att det viktigaste för både staten och kyrkan är att alla finländare har samma värde och religionsfrihet, både till och från religion.
– Det betyder inte att den religionskritiska sekulära statens väg framåt är den rätta. Om vi vill åstadkomma jämställdhet och religionsfrihet är både alternativet med en tydlig statskyrka och alternativet med en religionskritisk sekulär stat omöjligheter.
Men det finns en tredje väg framåt.Den vägen kallar Leena Sorsa för ”positiv neutralitet”.
– Det skulle innebära att staten är helt neutral, men positivt inställd till olika religioner och livsåskådningar. I ett sådant samhälle får religioner både synas och påverka.
Oberoende av neutraliteten kunde staten på olika sätt samarbeta och understöda de religiösa samfundens arbete, det arbete som bevisligen befrämjar många medborgares välbefinnande.
Men den här vägen framåt innebär att evangelisk-lutherska kyrkan inte i framtiden nödvändigtvis står i särställning i förhållande i staten.
– Som majoritetskyrka är det lutherska kyrkans uppgift att stöda minoritetssamfundens ställning och önskemål. Här ser jag att evangelisk-lutherska kyrkan har en verkligt viktig uppgift.
Statens uppgift
Sorsa menar att ett praktiskt steg framåt är att staten sammankallar till gemensamma förhandlingar om hur relationen mellan stat och religiösa samfund ska se ut i framtiden.
– Det är statens uppgift och ansvar att se till att medborgarna upplever att alla är jämställda och har religionsfrihet. Men det här är också ett arbete som kyrkan aktivt ska ta del i, liksom företrädare för andra religiösa samfund.
För kyrkan är det viktigt att de förändringar som sker görs i enlighet med kyrkans självförståelse. Sorsa lyfter fram att det i förändringens tidevarv är viktigt att kyrkan har en stark uppfattning om vad det är som är dess grunduppgift, dess mission.
I rapporten skriver Sorsa att kyrkans identitet som folkkyrka inte är beroende av kyrkans förhållande till staten, men att kyrkan ändå bör reflektera över vilken identitet den faktiskt vill ha i framtiden: ”På grund av att majoritetsställningen försvagas har kyrkan orsak att diskutera om identiteten som folkkyrka är den man vill bevara i framtiden. Och i så fall:
Vill man att folkkyrkligheten bevaras på grund av folkkyrkans historiska och kulturella arv? I så fall löper kyrkan en risk att krympa ihop till ett historiskt minnesmärke eller en kulturkyrka som upprätthåller traditioner.” (red. övers.)
Kyrkans forskningscentral presenterade tidigare i februari Leena Sorsas 60-sidiga lägesbeskrivning Kirkkona valtiossa – Katsaus Suomen evankelis-luterilaisen kirkon valtiosuhteen edellytyksiin ja uudistuspaineisiin.
