Den amerikanska balettdansösen Marta Becket åker genom öknen tillsammans med sin följeslagare Ed. Vid Highway 395, i Death Valley Junction, dödsdalens korsning, hittar de en övergiven teater, och där grundar Becket Amargosa Opera House, en scen där hon uppträder varje kväll, ibland enbart inför den publik hon själv målat på väggarna.
I Åbo: Miranda kokar te i sitt studentkök och det skrämmer skiten ut henne att hon använder en mugg som hon fått av sin moster till konfirmationen eller studenten. Den har blivit hennes utan samtycke, och hon vill vara någon med en egen Stil. En Marta Becket, en kvinna som gör allt för konsten och inte väjer undan ens för de mest megalomaniska planer.
En balettsdansös i öknen. Studerande i Åbo. Historierna vävs ihop till en helhet i Ylva Pereras debutroman Dödsdalsdansösen, nyss utkommen på nya Vilda förlag.
– Boken är väldigt präglad av tjusningen i att gripa en oväntad chans och medvetet försöka göra något häftigt av den. Jag tänker ganska ofta: tänk om världen skulle vara lite mer magisk, tänk om världen skulle vara lite mer som en konstig film, så att allt är nästan som vanligt men ändå lite skevt, säger Ylva Perera.
Så vill hon försöka skriva: om folk som faktiskt svarar på sådana impulser.
"Men det finns också nånting emancipatoriskt och ansvarstagande i det: att livet är en gåva, att man vill finnas på jorden för att göra den bättre. Ta sin plats på jorden på allvar utan att det blir ett navelskådande projekt."
– Och tar sig själva på så otroligt stort allvar, och sin konst på så stort allvar, vilket jag själv tycker är väldigt svårt.
Då hon var sjutton–arton var Ylva Pereras största rädsla att missbruka livet, att inte ta livet på det allvar det förtjänar.
– För mig är det invävt i duktighets- och prestationskomplex, och det är jag väldigt kritisk till. Men det finns också nånting emancipatoriskt och ansvarstagande i det: att livet är en gåva, att man vill finnas på jorden för att göra den bättre. Ta sin plats på jorden på allvar utan att det blir ett navelskådande projekt.
Hur vara icke-perfekt
Vissa scener började hon skriva då hon var 21–22, nu är hon 27. Bokens Miranda tycker det är viktigare att vara någon och göra något unikt än att verkligen komma fram till vad som skulle vara meningsfullt att göra och vara.
– När jag var yngre upplevde jag kravet att inte missbruka livet som en konkret press. För mig är det också kopplat till en konstig dygdmoral. När jag började studera hade jag jättehårda krav på mig att engagera mig i mina studier men också vara ute tillräckligt sent på kvällen, tillräckligt många gånger i veckan. Jag ville verkligen leverera på alla punkter – och det var ju bara en ny form av pliktkänsla, idén av den häftiga unga kvinnan.
I boken står Miranda i sitt kök och har ångest över muggen hon inte valt själv.
– Samtidigt är det en chimär att tro att vi ska kunna välja helt och hållet, att tro att om jag bara kan välja mina muggar själv så blir jag en egen person. Jag är ju ändå en produkt av min familj, släkt och kultur.
Men din bok handlar också om integritet, om omöjliga val som ändå måste göras. Varför är den tematiken intressant för dig?
– Det skriver jag om för att vi lever med tanken att vi kan välja våra liv, iscensätta våra liv, men i min berättelse blir det tydligt att det inte är ett val alla människor kan göra. Jag är irriterad över att man förväntas kunna göra vad som helst bara genom att själv ta ansvar och rycka upp sig. Det kan man inte.
Bokens Ed försöker rädda en ung kvinna som inte vill bli räddad, rädda henne på sitt eget sätt, enligt sin plan.
– Det har varit en del av min egen utmaning i mitt ”rädda världen”-projekt, att inte ta det som en frälsningsmission och bli en hjälpare. Vi hamnar väldigt lätt in i det när vi lever som privilegierade vita västerlänningar. Vi vill hjälpa, men har svårt att vara lyhörda för hur set ser ut för en annan människa.
