Kristian Thulesius föddes i Sverige som tysk medborgare – hans pappa var född och uppvuxen i Tyskland – numera är han sedan länge bosatt i Finland och vet inte riktigt var han hör hemma.
– Inte riktigt någonstans, kanske, inte heller i Sverige längre. Men som Marianne Faithful sjunger: Home is where the heart is.
Han växte upp i Göteborg och i Växjö, i korselden mellan två ”denominationer”: en kristen pappa och en mamma som var feminist. Själv följde han med pappa till söndagsskolan och fick en barnatro.
– Men jag upplevde Jesus som oerhört krävande då jag var barn. ”Den som inte är med mig är emot mig, den som följer mig ska lämna sin mor och far.” Jag tänkte att det där kommer jag aldrig att klara av.
Han hade också svårt för det här att Jesus var både Gud och människa – hur hängde det ihop? Sedan läste han Rikets hemlighet av Mika Waltari. Den handlar som känt om en ung romare, rik och mätt på livet, som hamnar i Jerusalem under den första kristna påsken och blir vittne till det som sker.
– Och han går in i graven – det här är förstås Waltaris egen tolkning – efter att stenen är bortrullad, och han ser lindorna som formats efter kroppen som fanns innanför. Konturerna finns kvar, men det finns inget inuti. När jag läste det kände jag bara: Jo, så var det!
Söka och finna
Kristian Thulesius är skådespelare. Han kom till Finland på 80-talet för att göra praktik på Wasa teater, och träffade sin fru Ylva Edlund. På 90-talet bosatte sig paret i Helsingfors efter en period i Sverige.
Hur är det att vara kristen i så kallade kulturkretsar? Kulturfolk och intellektuella är ju ofta agnostiker, har svårt att binda sig till en sanning.
– Tidigare har jag varit lite feg för att visa min kristenhet, men jag har blivit mindre blyg med tiden. Jag tror att det har blivit lite lättare att vara kristen också.
I de kretsar där han rör sig har det aldrig varit ett problem att vara sökare.
– Men att hitta något, det är inte lika bra, säger han och skrattar.
– Jag läser en bok av Wilfrid Stinissen, en text för varje dag. Och i den säger han att man ska vara nöjd med att man hittat något. Man får acceptera de sanningar Jesus erbjuder och vila i det. Man behöver inte skämmas.
Men den som sökt och funnit märker sig snart stå inför nya utmaningar. Till exempel frågan om hur man egentligen ska leva ut sin kristna tro.
– Jag har ständigt dåligt samvete för det. Jag är inte i Grekland och räddar flyktingar, jag är inte ens på ett servicehem här på Drumsö och läser högt för åldringar. Vad gör jag egentligen med min kristenhet? Jag har inga svar på den frågan.
Här skulle någon cynisk agnostiker kanske fråga: Vad är det för idé med det hela om du ändå bara har dåligt samvete?
– Jag är övertygad om att jag skulle må sämre om jag inte var kristen. Så egentligen är det väl själviskt av mig att vara kristen, men då är det så. Det ger mig en sorts grundtrygghet, jag vet var jag hör hemma. Och så fort jag ska göra något hjälper det att be före: Välsigna du min dag, Gud, det som jag tar mig för!
Han hittar bra böner i Svenska kyrkans psalmbok.
– Den är bättre än er!
Han gillar också att sjunga psalmer. Han sjunger med i kyrkokören i den rikssvenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, en kör som egentligen är en avlönad proffskör, med bara Kristian Thulesius och en annan som är med i egenskap av församlingsmedlemmar.
– Det är en lisa för själen att sjunga i den kören. Det är jätteroligt, för det ställer stora krav på mig som är amatörmusiker, och man blir bättre av att sjunga med sådana som är duktigare än man själv.
Olaus Petri är av tradition en mycket högkyrklig församling. Det är högmässa varje söndag, det är processioner och när brödet och vinet lyfts ringer man i en klocka.
– Liturgin i sig är något som man kan uppleva som vackert men också vilsamt och högtidligt och därmed heligt. Jag har ingen bakgrund i den typens andlighet men jag har lärt mig att tycka om den.
Han tycker om gudstjänstens riter, och han älskar nattvarden.
– Jag minns när jag i tiderna såg slalomåkaren Alberto Tomba göra korstecknet före ett lopp, jag tyckte det såg tillgjort och fjantigt ut: en ytlig religiositet. Men jag har ändrat mig. I dag tycker jag att det är fint att korsa sig.
Kristian Thulesius drar sig till minnes att Olaus Petris förra kyrkoherde brukade säga att det står ”Var inte rädd” ungefär 360 gånger i Bibeln. Oftast lyckas han själv hålla rädslan på avstånd, men inte alltid. Han har seglat över Atlanten en gång, och på väg från Azorerna till Falmouth råkade båten ut för en storm.
– Enligt skepparn, som seglat över Atlanten många gånger, var det den värsta storm han varit med om. Jag var skitskraj. Vi var tre stycken som turades om att styra, tillslut var vi bara två för att det var så tungt. Jag bad oavbrutet: Herre Jesus Kristus, Guds son, världens frälsare, förbarma dig över mig syndare. Så höll jag på, länge.
– Efter det konstaterade jag att nu har jag seglat över Atlanten, nu får jag segla i skärgården. Skärgårdssegling är dessutom den roligaste seglingen.
