Carina Nynäs längtar efter ett andligt språk som håller också då mörkret känns ogenomträngligt.

Söker språk för förtvivlan

Hur gör man en andlig bildningsresa? Carina Nynäs har lärt sig att det gäller att hitta rätt sällskap under vandringen. 19.2.2016 kl. 13:04

Carina Nynäs växte upp i Jakobstad. På 70-talet var engagemanget och entusiasmen stor inom församlingarna i staden, och ungdomsarbetet blomstrade.
– Det som jag har kvar från den tiden är att varje människa är lika värd inför Gud. Gud älskar alla. Det budskapet behövde jag verkligen få höra.
Hon var osäker på vilken väg hon skulle välja. Skulle hon satsa på naturvetenskap, sjukvård eller historia? Det blev historia, och orsaken till det var Margareta Wiik, ”världens underbaraste lektor i historia och modersmål”.
– Utan henne skulle jag kanske inte ha blivit till något. Hon hade den unika förmågan att kunna se en elev och försiktigt stöda, leda in på rätt väg. Hon öppnade fönstret till hela världen och fick mig att inse att jag inte behövde stanna kvar i mig själv och i Jakobstad och i mina omständigheter.

Det är på den här punkten hon allra starkast känner Guds ledning i sitt liv.
– Det som gjort att jag fortsatt tro på Gud genom alla år är att jag alltid träffat rätt människor i rätt stund, då det skulle ha kunnat gå fel, då jag kanske inte skulle ha klarat av att gå vidare. Då har det alltid kommit en människa som klarat av att ta mig till sig.
Den första var Margareta Wiik, den följande hennes biktmor Gunnel Vallquist, svensk författare, översättare och medlem i Svenska Akademien. De lärde känna varandra då Carina Nynäs var ung journalist och intervjuade Vallquist.
– Hon har funnits i mitt liv som en klippa. Det är nånting som är fint i katolsk tradition, att man tar det på stort allvar att man blir någons biktmor eller själasörjare. Genom henne gick jag raka vägen in i katolsk bildningstradition och klosterförankring – från fornkyrkan till i dag.
Den 11 januari dog Gunnel Vallquist i Stockholm. Carina Nynäs försökte hinna fram i tid, men då hon stod på T-centralen fick hon ett samtal om att hennes biktmor dött. Ändå åkte hon, satt en timme vid hennes avsomnade kropp.
– Jag har haft många sjuka anhöriga det senaste året och förlorat fyra av mina käraste människor, så jag har varit trött och grinig. Men när jag satt där och tittade på henne förstod jag på något vis vad hon hade gett mig. Det slog mig att jag inte alls ska vara gnällig fast det varit mycket, för den där 18-åringen, som inte visste om hon skulle välja sjukvård eller humaniora eller naturvetenskap, har ju egentligen fått allt det där. Sjukrum hör till de rum jag känner mig mest bekväm i.

En annan som betytt mycket för henne är Georg Klein, en av Sveriges ”ärkeateister”.
– Jag tror att man kan lära sig mycket av ateister, bara de är sanna ateister. Georg Klein flydde från tåget till Auschwitz och har lodat alla tänkbara mörkerdjup. Hellre en varm och trofast ateist i handen är tio kristna som lever färdiga tankar och färdiga svar.
De träffades under ett författarsamtal i Åbo och han blev ett viktigt stöd för henne under några av de tio sista åren efter att hennes yngre bror Christian skadades i en trafikolycka och blev svårt hjärnskadad.
– Han fick den ena hjärnblödningen efter den andra, det bara pågick. Varje gång då vi trodde att nu kan det inte bli värre så blev det ännu värre, och ännu värre. Där försvann min barnsliga tillit till livet och Gud. Georg hjälpte mig att utveckla känselspröt i det mörker som varade i tio år.
Hennes bror var bara några på tjugo då olyckan inträffade.
– När vi var i kyrkan sa han ofta, så där ledset: De vet inte vad de pratar om.

Hon har ofta tänkt på det efteråt. Hon satt själv med i den handbokskommitté som arbetade med vår kyrkas nuvarande kyrkohandbok. När det blir en ny handbok hoppas hon att man ska göra en tydlig skillnad mellan det som är ett bönespråk och det som är utsagor om trons väsen.
– Jag satt i kyrkan för några söndagar sedan och märkte till min fasa att det kom ett sådant här påstående: ”Alla mina sjukdomar botar han.” Att höra något sådant är förfärligt för den som fått hjärnan krossad. Det andliga språket måste också klara den yttersta förtvivlan. Alltför ofta tror jag att man snabbt försöker få ihop en förklaring, ett språk man kan leva i.
När hon läste om Gunnel Vallquists böcker efter hennes död insåg hon att många av texterna handlar om just det.
– Man ska inte söka breda någon sorts teologiskt förklaringstäcke över allt, utan uthärda i mörkret. Det är först då man faktiskt kan lära känna sig själv. I den processen växer nästan nya organ fram.

De tio åren vid brodern Christians sida förändrade henne. Ibland låg han i koma i veckor och hon hjälpte sköterskorna med deras arbete. Hon önskar att vi alla skulle få jobba bland invalider, äldre, svårt sjuka. Då skulle vi kanske få bättre beslutsfattare.
Hon har aldrig förlorat sin tro, men den ser annorlunda ut i dag.
– Jag skulle inte våga påstå något om vem Gud är och vad han tycker.
Hon menar att man kan göra teologi på två sätt. De flesta utgår från bibeltexten och den kristna traditionen och ser på samhället genom dem.
– Det håller om man inte råkar ut för alltför många och obotliga livskatastrofer, då kan man ännu lappa ihop allt.

Hennes teologi är en annan.
– Jag utgår från verkligheten och när jag hittar ett bibelställe som faktiskt kan gå hand i hand med den, då blir bibelstället ännu starkare. Gör man så kommer man att märka att det finns ord som är helt sanna.
I de yttersta stunderna av förtvivlan kan man alltid be om styrka, om frid. Det har hon fått.
– En gång i slutet av Christians liv brast det för mig, han blödde konstant i hjärnan och ingen läkare vågade göra något. Då var det en äldre sköterska som sa: ”Du vet inte själv vad du kan ha i ditt huvud. Fortsätt att arbeta.” Det har stannat hos mig. Jag behöver inte längre tröstande utsagor, men jag tror att Gud är där.

Sofia Torvalds



Personligt. Jonas Tallgård har försökt döva sin ångest i nästan hela sitt liv. Han har sökt i den osunda självkontrollen, i drogerna och i botten av många glas. 36 år gammal mötte han sin egen botten, och ett slags ljus. 25.11.2025 kl. 14:31

kyrkobyggnader. Säljas, hyras ut, byggas om eller rivas – kyrkorna i Alphyddan, Åggelby, Rönnbacka, Brobacka och Munkshöjden står inför att avvecklas som gudstjänstlokaler. 24.11.2025 kl. 14:33

domkapitlet. Helsingfors förvaltningsdomstol ansåg att församlingsmedlemmar i Petrus församling inte hade besvärsrätt över domkapitlets beslut att utse kyrkoherde. 20.11.2025 kl. 10:03

NY DOMPROST. Camilla Ekholm är nyvald domprost i Borgå. Hon längtar efter en kyrka där alla känner sig välkomna och uppskattade. 19.11.2025 kl. 08:00

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

mission. Stiftsdekan och Israel- och Etiopienmissionär på sitt cv – nu blir han missionsdirektor för den Asienorienterade missionsrörelsen. 14.11.2025 kl. 13:35

ÅLDRANDE. Hur är det att åldras – på riktigt? Anna Paulina Eklöf tycker att det är hennes själ som oförändrad kikar ut genom ögonen. Per-Erik Lönnfors tänker att det går att acceptera förändringarna så länge man hittar en mening, kanske något så smått som att tömma diskmaskinen. 11.11.2025 kl. 11:00

gospel. Det var åren då den modernare kristna musiken tog sig in i Finland med Samuelssons och Treklangen. För kommersiellt, tyckte en del – fast det för det mesta var olönsamt. Nu har Dan Kronqvist skrivit om Jesus­popens guldålder på 70- och 80-talet. 11.11.2025 kl. 10:00

INGÅ. Ingå kyrka förvandlade Erkki Päivärinta och fick diplomingenjören att bli intresserad av historia. – Dödsdansen i Ingå kyrka är den enda som har gjorts norr om Östersjön. 10.11.2025 kl. 15:32

domprost. I valet vann kyrkoherden i Sibbo Camilla Ekholm över den enda motkandidaten Karl af Hällström. 9.11.2025 kl. 20:52

KYRKOMÖTET. Biskopsmötets frifräs i äktenskapsfrågan fick konservativa i kyrkomötet att kräva granskningsnämnd som i Sverige. 6.11.2025 kl. 15:32

HÖSTDAGARNA. Årets tema för Höstdagarna var Gemenskap. När FKS styrelse, som arrangerar dagarna, valde temat lät de sig inspireras av Höstdagarnas långa historia och tittade lite i arkivet. 2.11.2025 kl. 20:30

kcsa. Kyrkostyrelsen och dess finskspråkiga avdelningar kommer att få en ny så kallad matrisorganisation 2027. Många av de nuvarande avdelningarna kommer att försvinna. Den svenska centralen KCSA ser däremot ut att få fortsätta som sin egen specialenhet. 30.10.2025 kl. 21:54

musik. Hon har gett ut två sånger på temat dop i höst och den tredje utkommer i november. Susanna Sandell ser gärna att sångerna sprids och sjungs. 30.10.2025 kl. 19:42

sorg. År 2011 vändes Minna och Veli-Pekka Joki-Erkkiläs värld upp och ner när deras 17-åriga dotter Laura blev mördad. Efter Lauras död uppenbarades Jesus för dem. Gud har gett dem ett helt nytt liv och framför allt: förmågan att förlåta mördaren. 30.10.2025 kl. 19:18

diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

VIGNING. På trettondagen vigdes fyra nya medarbetade till tjänst i Borgå domkyrka. 7.1.2026 kl. 10:39

PERSOLIGT. När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland. 2.1.2026 kl. 10:00

musik. Glada skratt hörs i kyrkan i Korsholm. Barnkören har avslutat sin övning och kvällens höjdpunkt har börjat – kurragömma i kyrkan. 1.1.2026 kl. 19:00