Matti Kääriäinens bok Kehitysavun kirous, (Biståndets förbannelse) har väckt uppmärksamhet i medierna sedan den kom ut tidigare i år. Kääriäinen har jobbat med bistånd och utvecklingssamarbete i fyrtio år och kritiserar i skarpa tongångar sin tidigare arbetsgivare utrikesministeriet för att ha misslyckats med att fördela finländarnas pengar i de afrikanska länder han jobbat i. Han menar också att biståndet lett till ökad korruption, maktmissbruk och snarare ökad än minskad fattigdom.
Rolf Steffansson är t.f. verksamhetsledare för Finska Missionssällskapet, en av de kyrkliga biståndsorganisationer som är utrikesministeriets samarbetsparter. I ett pressmeddelande bemöter han Kääriäinens kritik.
– Kääriäinen ställer rätt frågor, men det är märkligt att hans ”avslöjanden” lyfts fram som något nytt. Mycket har diskuterats i flera år redan. System har förbättrats. Medborgarorganisationerna kan visa på fungerande modeller, som ger verkliga resultat. Svaret kan inte vara att u-ländernas problem inte angår oss. I stället gäller frågan hur vi kan bli bättre på det vi gör, säger Steffansson.
Kääriäinen skriver bland annat om det han kallar för biståndets myter. En av dem menar han att är att utvecklingssamarbete befrämjar demokrati. Enligt Kääriäinen stämmer det inte, eftersom det i de fattigaste länderna inte finns fungerande rättsväsen, polis och fria medier. Skendemokrati och ökad byråkrati är det närmaste man kommer, menar Kääriäinen.
Steffansson säger att de medborgarorganisationer som jobbar med bistånd känner till verkligheten på gräsrotsnivå och ser hur korruptionen påverkar de allra fattigastes liv.
– De har ofta varit de första att slå larm när missbruk upptäcks. Medicinen är inte att dra bort allt bistånd. De bästa resultaten uppnås där människor medvetandegörs om sina rättigheter och får kapacitet att stå upp för dem lokalt och nationellt.
Steffansson håller med om att många av exemplen i Kääriäinens bok är hårresande.
– Det går inte att försvara korruption, nepotism och ineffektivitet. Ändå har utrikesministeriet målmedvetet arbetat för att minimera risken för just dessa fenomen.
Hans intryck är att Kääriäinens kritik gäller speciellt det samarbete där medlen kanaliseras genom samarbetsländernas ministerier.
– Men också där har vårt utrikesministerium, delvis tack vare medborgarsamhällets feedback, blivit bättre på att förutse risker och skapa en bättre övervakning.
Kääriäinen tycker inte heller att man kan kalla utvecklingssamarbetet för verkligt samarbete, eftersom de hjälporganisationerna enligt honom är övertygade om att utvecklingsländerna inte vet vad som är bäst för dem själva.
På den här punkten håller inte Steffansson med.
– Kännetecknande för de lyckade projekten är att de som berörs tas med i planerings- och utvärderingsprocessen. I det ingår att människor lär sig sina grundläggande rättigheter. Arbetet är långsiktigt, men vi ser en förändring på lokal nivå, som i längden kommer att förändra samhället.
