– I mitt arbete möter jag dagligen personer i livets absoluta slutskede. Jag har ofta samtal om de svåra frågorna, om hur slutet ska bli, hur jag själv ser på döden. Jag har vänner som är läkare som säger att de inte pratar om döden med sina patienter, men jag tror att den som är sjuk kan hitta ett större lugn om den får tala om det.
Att Karlebybördiga Peter Strang skulle komma in på läkarutbildningen i Uppsala, flytta till Sverige, bli onkolog och senare också Sveriges yngsta kliniska professor vid 39-års ålder var ingen utstakad plan. Han är uppvuxen i en finlandssvensk familj, tog studenten 1976, sökte in till både matematik i Åbo och medicin i Uppsala och fick beskedet att han kommit in till båda. Eftersom hans två systrar och föräldrar redan flyttat till Sverige kändes ett studieliv på andra sidan pölen inte alls otänkbart. Ett val som snart skulle komma att kännas mer än rätt.
– Att det blev cancer som jag specialicerade mig på var delvis en slump eftersom jag fick mitt första vikariat på onkologen. Men jag märkte direkt att jag trivdes. Cancer är en allvarlig, livshotande diagnos. Samtidigt har över femtio procent chans att bli botade och helt friska. Av den anledningen är det både ansvarsfullt och samtidigt lätt att arbeta med cancer: både patienter och anhöriga är motiverade, säger Peter Strang.
Människan gjord för gemenskap
Peter Strang har funderat mycket på död och ensamhet. Men också på gemenskap, som är en av de viktigaste grundpelarna i människans existens. De här tankarna har gett upphov till hans senaste bok, Att höra till, som utkom i november 2014.
– Det skrivs ganska lite om ensamhet, både i dagspressen och forskningsmässigt, även om det är väldigt vanligt. Alla har erfarenhet av ensamhet, alla känner till det. I grund och botten är det en ren utvecklingsbiologisk fråga, människan är gjord för gemenskap. På savannen levde man tätt inpå varandra och att avlägsna sig från flocken var livsfarligt på grund av vilda djur. Kroppen utvecklade ett varningssystem, det var helt enkelt en skyddsreaktion att ty sig till gruppen. I dag har vi ett nytt samhälle utan faror förknippade med fysiska fiender, men fortfarande är reaktionen likadan. Ofrivillig ensamhet frigör stresshormoner som ger upphov till obehagskänslor, ångest och ökad risk för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet är därför både en fysisk och psykisk riskfaktor, säger Peter Strang.
Läs mer om Peter Strangs tankar kring liv, död, ensamhet och gemenskap i veckans nummer av Kyrkpressen.
