Katriina Järvinen har intervjuat människor som av olika orsaker vägrar ha kontakt med sina föräldrar.

Sår från en ond barndom

Katriina Järvinen kallar sig själv ”den fattiga kvinnans Merete Mazzarella”. Hennes färska bok handlar om barn som inte vill ha kontakt med sina föräldrar. 11.9.2014 kl. 09:50

När Katriina Järvinen år 2007 kom ut med boken Luokkaretkellä hyvinvointiyhteiskunnassa (En klassresa i välfärdssamhället) var hon den första finskspråkiga författaren som skrev om skammen i att vara klassresenär. Hennes färska bok Kaikella kunnioituksella (Med all re- spekt) handlar om ett ämne som diskuterats ännu mindre: om att ta avstånd från sina egna föräldrar. Om att ha en barndom som man inte kan diskutera vid kaffebordet. Om att ha något otalt med sina föräldrar och veta att det aldrig kommer att gå att tala ut.


– Jag har kämpat hela mitt vuxenliv, först med de ursprungliga problemen med min familj, men nästan lika mycket med det sociala problemet. Med att folk liksom stelnar om jag börjar säga att jag hade en svår barndom eller ungdom. Jag förstår att det här är ett farligt ämne. Folk börjar genast moderera och säga att säkert gjorde de sitt bästa och att även om de inte kunde visa det älskade de dig nog. Jag känner att det hindrar mig från att berätta om min relation till världen.


Katriina Järvinen skriver om sin egen uppväxt som det svarta fåret i en hängivet religiös familj. – Nu när jag är författare kan ingen hindra mig från att berätta om den.
Hon kände samma sak när hon valde att gå ut och berätta om sin arbetarbakgrund.
– När jag försökte säga att jag säkert har lite annorlunda tankar om det här för att jag har arbetarbakgrund, så fick jag genast höra att alla står vi ju i samma kö i Alepa. Då fick jag en känsla av att min syn på världen är förbjuden, den får man inte berätta om. Jag måste förställa mig genom livet och hålla saker hemliga. Och det gjorde jag tills jag gick i terapi som 38-åring.


Katriina Järvinen växte upp i en familj där bägge föräldrarna var hängivna pingstvänner. Hon var det besvärliga barnet, det som hade ”en svår personlighet”. Redan som liten kände hon att hon var en dålig troende, att hon tvivlade för mycket, och vad värre, skämdes för föräldrarnas tro. När hon hörde en brandbil på gatan förvandlades sirenen till en domedagsbasun, och hon måste stiga upp för att kolla om föräldrarna blivit uppryckta och lämnat henne ensam kvar med de andra syndarna.
När hennes pappa sa upp sig från jobbet för att bli evangelist följde hon och den yngre brodern med föräldrarna på resor runt om i landet. Det fanns inte utrymme för någon rebellisk tonårstid, för att lösgöra sig från föräldrarna. Barnen skulle, rena och heliga, följa i föräldrarnas fotspår. När hon inte kunde göra det blev hon övergiven, icke-godkänd, en fiende.


– Min vilja att berätta om det här började i den sociala smärtan att inte få öppna sig vid kaffebordet. Ingen tycktes förstå när jag till exempel började förklara det här med att förlåta, att här finns något som inte känns bra. Då sa alla att du ska förlåta för din egen skull, så att du kan gå vidare. Och jag tyckte att det kändes orättvist. Om jag hade haft trevliga lärar- eller ingenjörsföräldrar som inte hade varit troende så skulle jag få berätta om min barndom och ungdom, men för att jag haft fel liv och fel föräldrar har jag inte rätt att berätta. Det är ett helvete att det som hänt inte finns. Att du inte har rätt att bli sedd eller hörd är ett värre helvete än den ursprungliga smärtan.

Läs fortsättningen på Katriina Järvinens berättelse i veckans Kyrkpressen.

Sofia Torvalds
Foto: Sofia Torvalds



diakoni. När Ukrainakriget började fick många flyktingaktivister sig en tankeställare. För Eva ledde det till att hon sökte stadga i kyrkan, 19.1.2026 kl. 10:00

PERSOLIGT. Hålls i bakgrunden, förstå min plats. Cecilia Paul var knappt själv medveten om hur den patriarkala strukturen i den katolska kyrka hon växte upp i påverkat henne. – När jag fick cancer förstod jag att jag bär på många generationers trauma – jag måste omprogrammeras. 14.1.2026 kl. 10:12

VIGNING. På trettondagen vigdes fyra nya medarbetade till tjänst i Borgå domkyrka. 7.1.2026 kl. 10:39

PERSOLIGT. När biskop Raimo Goyarrola var sexton år insjuknade hans mamma i cancer. Då lärde han sig att glömma sitt eget lidande och koncentrera sig på den som lider. – Det var min första utbildning i att bli biskop i Finland. 2.1.2026 kl. 10:00

musik. Glada skratt hörs i kyrkan i Korsholm. Barnkören har avslutat sin övning och kvällens höjdpunkt har börjat – kurragömma i kyrkan. 1.1.2026 kl. 19:00

andlighet. Intresset för tro ökar hos unga, om det vittnar både församlingsanställda och unga själva. Men även om de möter allt från Jesus till helvetet på sociala medier verkar det vara något annat som drar: en slags längtan och motreaktion. Är tro de ungas revolt mot sekularisering och individualism? 30.11.-0001 kl. 00:00

mission. Vem är du? Magnus Riska är ny missionsdirektor för Såningsmannen som fokuserar på mission till onådda folk – och judar. 22.12.2025 kl. 20:13

BISKOPENS JULHÄLSNING. När vinterns mörker sänker sig över vägarna, brukar diakonen Timo tända en lykta och ställa den nere vid avtaget till huset. Det känns bra, sade han en gång. Men hans familj förstod inte riktigt varför. Varför skulle det varje kväll behövas en lykta vid vägen? 22.12.2025 kl. 20:43

BISTÅNDSARBETE. Epidemiexperten Jan-Marcus Hellström med finländsk hemadress i Kimito har bott den största delen av sitt vuxna liv utomlands. Nu är det ett far och son-liv med tolvåriga Theodor. 18.12.2025 kl. 18:01

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Det är oklart om samfällighetsdirektör Juha Rintamäki säger upp sig eller inte, efter att ha fått en hög tjänst vid ett ministerium. Gemensamma kyrkorådets ordförande Maika Vuori gick emot rådet hon leder. 19.12.2025 kl. 13:37

PANELSAMTAL. Nätverket Kyrkfolket upplever inte att deras retorik hårdnat, men nog att klimatet i kyrkan gjort det. De frågar sig om det kommer finnas ”trygga rum” för dem i kyrkan i framtiden. 18.12.2025 kl. 14:52

UTMÄRKELSE. Biskop Bo-Göran Åstrand har den 17 december 2025 till prostar utnämnt kyrkoherdarna Peter Karlsson i Ålands södra skärgårdsförsamling och Niina Mura i Kimitoöns församling. 18.12.2025 kl. 14:42

Nekrolog. Morgonen den 15 december 2025 avled Peter Kankkonen, 74 år gammal. Det är med stor tacksamhet vi minns honom: en man, pappa, lillabror, farbror, präst, författare och medmänniska som levde sitt liv i tjänst för andra, för kyrkan och Guds ord. 17.12.2025 kl. 18:19

OMSTÄLLNINGSFÖRHANDLINGAR. Kyrkostyrelsen spikade slutet på 36 jobb vid ämbetsverket i Helsingfors. På svenska försvinner stödet till de svenska språköarna 2027. 17.12.2025 kl. 14:16

betraktat. Advent och jul är min favorittid på året och jag älskar julsånger. Men många sånger blir allt svårare att sjunga, för texten beskriver precis vad jag mest tänker på kring jul, både det positiva och det mitt hjärta brister av. 16.12.2025 kl. 15:40

KRAN. Den finlandssvenska kristna rusvårds­föreningen Kran har varit i rubrikerna. Efter att ha blivit arbetsskyddsanmäld för sitt ledarskap har verksamhetsledaren fått sparken. Kyrkorna drog sig efterhand ur och en förening församlingarna tidigare engagerade sig i åkte ner i diket. 30.1.2026 kl. 17:06

fastigheter. Kyrkliga byggnader är inga lätta objekt att sälja. Varken marknadsmässigt eller känslomässigt. 2.2.2026 kl. 19:41

Ukraina. – Det lilla vi gör här bidrar ändå positivt till den stora helheten, vi är ett litet gäng men vi kan faktiskt göra skillnad. Tänk att vi kan få påverka någon annans vardag, få vara till hjälp. Samtidigt blir man också så väldigt tacksam över hur bra vi har det här hemma. 29.1.2026 kl. 20:29

STIFTSSEKRETERARE I FÖRSAMLINGSDIAKONI. Den femte februari väljer domkapitlet en ny stiftssekreterare i församlingsdiakoni. Tjänsten har lockat sex sökande från fem orter. 26.1.2026 kl. 12:41

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28