När jag träffar Josefin Öst har hon precis avslutat en arbetsdag som guide på Åbo slott, ett av de jobb hon haft sedan hon blev färdig med sina studier i religionsvetenskap i december.
Segern i Arvid Mörne-tävlingen i vår kom som en glad överraskning. Hon har alltid älskat att skriva.
– Under de mest intensiva studieåren blev poesin en motvikt till det vetenskapliga skrivandet. Men å andra sidan kommer jag också på mig själv med att beundra språkets skönhet då jag läser akademisk text. Jag trivs helt enkelt med språket i dess skrivna form.
Största delen av hennes fritid går åt till skrivande. Förutom dagbok och poesi skriver hon också noveller och berättelser.
– Jag tycker bättre om att skriva än att prata. Jag sätter allt till pappers.
Sedan hon var sju har hon skrivit dagbok varje dag, från två till tolv sidor.
– Dagboksskrivandet har varit otroligt terapeutiskt och värdefullt för mig. Det är ett sätt att koppla av: man kan bara skriva ner en tanke i taget. Ofta skriver jag också ner saker jag inte ens visste att jag gick och tänkte på.
Dikterna hon deltog med i årets Arvid Mörne-tävling har hon skrivit under en period på ungefär tre år. I juryns motivering till första priset står att Öst ”väver samman trasighet och försoning hos ett diktjag som lyssnar och vill höras genom överraskande och färgsprakande bilder i språkligt säkra och gripande dikter”.
– Jag upplever att jag har hittat min form. Jag skriver avskalat och är inte rädd att leka med språket och ge nya betydelser åt ord. I nästan alla av dikterna finns något slags relation. Ofta ett du och ett vi.
Dikterna skriver hon alltid för hand och renskriver på dator.
– Det är skönt att komma från skärmen och allt som distraherar när man är uppkopplad till internet. Det är också väldigt intressant att renskriva dikterna på datorn. De börjar se helt annorlunda ut – då kan man också börja experimentera med mellanrum.
– För mig är dikten som form befriande på egentligen alla sätt som finns. Man är väl aldrig så fri som när man skriver poesi.
Segern i poesitävlingen innebar ett nytt steg för Öst.
– Jag har aldrig tidigare ens visat det jag skrivit för någon, men om ens någon vill läsa det jag skriver är det ju fantastiskt. Jag har alltid skrivit för mig själv. Men visst, att skriva mera för andra vore härligt.
Icke-tron också tro
Att börja studera religionsvetenskap var ett lätt val för Josefin Öst.
– Religion hör till de saker som påverkar folks tänkande allra mest men som man talar om allra minst.
Trots att hon själv är kristen var studier i teologi egentligen aldrig ett alternativ.
– Religionsvetenskap är ett mycket tvärvetenskapligt ämne med mycket historia, psykologi och sociologi. Jag valde det eftersom jag ville studera religion som fenomen, inte enbart kristendom.
Under studieåren har hon fört många intensiva diskussioner med ateister.
– Vi kan förstå varandra till en viss punkt. Men det är som att det fanns en färg som heter ’ö’ som bara hälften av människorna ser men aldrig kan förmedla. Den dimension som för den troende är konkret och verklig tycks en person som inte tror aldrig kunna förstå.
Religionsvetenskapen behandlar allt oftare ateismen som en tro som kan studeras med samma medel som man studerar andra religioner.
– Det finns ateister som behandlar sin icke-tro som en tro. De är lika passionerat brinnande som troende och vill träffa likasinnade. Men de tar ofta illa upp om man jämför dem med troende.
Sin pro gradu-avhandling skrev Josefin Öst om religion och postmodernism. Hon gjorde kvalitativa intervjuer med liberala kväkare i Finland och Sverige.
– De liberala kväkarna har en tydlig kristen bakgrund men deras religiositet bär numera helt andra drag. De kan lika gärna identifiera sig som buddhister som kristna. Kärnan i deras andaktsliv är tystnad.
– Huvudpoängen i min avhandling är att privatreligiositet inte behöver utesluta gruppgemenskap, vilket man ofta tenderar att anta. Det är gemenskapen som är det viktiga för de liberala kväkarna, trots att den personliga tron kan variera.
De tydligaste postmoderna dragen i det kristna Finland i dag tycker Öst är konsumentbeteendet.
– Man kommer till kyrkan för att få. Sen går man hem och tänker för sig själv att man antingen inte fick något ut av det eller att det gav en något.
