Bok om Kökarpräst fick Finlandiapriset

Ulla-Lena Lundbergs roman Is har vunnit Finlandiapriset. Boken är en kärleksberättelse om en präst och hans församling.
4.12.2012 kl. 13:27
När författaren Ulla-Lena Lundberg besökte domkapitlet i Borgå för att få gudstjänstordningen från 1940-talet, då hennes far var kyrkoherde på Kökar, utgick alla ifrån att hon arbetade på en historisk roman.
– Självfallet hade de rätt, men det hade jag inte alls tänkt på. 40-talet är en period som är historisk, men för mig innefattar den ju mitt liv.
Samtidigt inser hon att hon lika gärna kunde vara 150 år gammal då hon ser på den förändring som skett i den miljö hon skildrar, en miljö där kyrkan och prästgården på ett självklart sätt stod i samhällets centrum.
– Jag tänker på hur enormt snabb sekulariseringen varit under dessa sextio år. Om man skulle göra någon form av arkeologisk utgrävning och se på hur snabbt de kyrkliga symbolerna försvunnit ur det dagliga livet kunde man nästan tro att det skett en befolkningsförflyttning.

Lundbergs kritikerrosade roman Is handlar om en prästfamilj i det fiktiva skärgårdssamhället Örarna. Ramberättelsen överensstämmer med det som hände då Ulla-Lena Lundbergs föräldrar bodde på Kökar.
– Orsaken till att jag kallar Kökar för Örarna och att alla personer har fiktiva namn är att jag verkligen vill understryka att det handlar om fiktion. I fiktionen kommer du åt saker du inte når med dokumentära medel. I fiktionen har du den underbara friheten att använda dig av hela det stora området där vi inte vet hur det verkligen var. Genom den oförskräcktheten kommer du åt en känsla eller tidsfärg som är svår att belägga dokumentärt.
Lundbergs far dog när hon var ett och ett halvt år. För henne har han varit en fiktiv person. Berättelsen om honom, hans tid på Kökar och hans död har alltid känts aktuell.
– Det är inte osant att säga att det tog sextio år för boken att växa fram.
Bokens Örarna-herde Petter Kummel är en ovanlig figur i litteraturen, han är en mycket sympatisk präst. När han cyklar ner i en vak och drunknar kramas läsarens hjärta samman av sorg och frustration.
– Sådan Petter Kummel är i boken, sådant är min fars eftermäle. Jag hade enorm glädje av att han var så omtyckt på Kökar. När jag blev större och bröt mig ut ur min fruktansvärda blyghet märkte jag att det fanns alla dessa människor som på något sätt hade en vänlig inställning till mig på grund av honom. Det var klart att det var en idealiserad bild. Men när är vi oss själva, när vi är som värst eller som bäst?
Den relation mellan präst och församling som beskrivs i Is kan liknas vid ett kärleksförhållande.
– Man brukar säga att det behövs en by för att fostra ett barn. Jag tänker ofta att det behövs en församling för att fostra en präst. I dag är det inte lätt för en präst att hitta den starka och levande församlingsgemenskap som gör att han blir en person, ett ansikte. Dagens präster rusar fram mellan sina olika uppgifter med sådan fart att jag ibland tänker att det enda sättet att träffa en präst är att krocka med honom på landsvägen.

Ulla-Lena Lundberg växte inte upp med en prästdottersidentitet. Men då familjen bodde i Esbo var hennes mamma söndagsskollärare i flera år och familjen umgicks i kyrkliga kretsar. Erik Forsberg som var kyrkoherde i Sottunga och god vän med fadern Pehr Lundberg kommer hon ihåg med speciell kärlek.
– Han övergav oss aldrig och blev en livslång vän till mig. Kanske var det i och med honom jag ändå fick mycket av den här kyrkliga världen. Det var en godhjärtad värld att växa upp i och jag har egentligen bara varma känslor för folk som kanske i dag skulle betraktas som bakåtsträvande stofiler.
Eftersom Ulla-Lena Lundbergs mamma var lärare och hade lång semester kunde familjen tillbringa tre månader på Kökar varje sommar.
– På Kökar placerades ett otal präster, ibland kändes det som om en majoritet av stiftets alla präster började sin bana där. Det gjorde att jag som barn fick lyssna på otroligt många präster och deras olika predikostilar. Jag fick en fantastisk författarutbildning alldeles gratis för det som jag snabbt lärde mig var att det som blir kvar av en berättelse är bilderna.
I det hängivna religiösa språket hittade hon en hel känslovärld.
– Det fick jag i bagaget redan som barn och det betydde att när jag sedan senare kom i kontakt med precis samma känslor fanns det ord för dem, och bilder.

Ulla-Lena Lundberg njöt av att hon i Is fick chansen att beskriva hur en hel gudstjänst gick till på 40-talet.
– Jag tänkte att jag nog har flera läsare som inte vet hur en gudstjänst är uppbyggd. Det föll sig naturligt eftersom det var prästens första gudstjänst på Örarna och han var nervös och mycket medveten om hur många skarpa hjärnor som satt där och hade sett en uppsjö av präster och visste precis hur de skulle bedöma honom.
Sin egen religiösa tillhörighet beskriver Ulla-Lena Lundberg med begreppet ”kulturkristen”. När hon var kring trettio och reste i Afrika fick hon ofta frågan om vilken religion hon hade och märkte att det svar folk hade svårast att acceptera var ”agnostiker”.
– Jag hade redan en svår brist i och med att jag inte hade barn och att dessutom inte ha en religion – hur oprivilegierad kan en människa bli …
En gång vandrade hon uppför Kilimanjaro i sällskap med fem bärare och en jättelik transistorradio som spelade upp en gudstjänst från Arusha enligt skandinaviskt-lutherskt formulär.
– De sjöng Vår Gud är oss en väldig borg på kichagga och i radion sjöng kören på swahili och jag tänkte att jag kan inte vara sämre och sjöng på svenska. Efter det tänkte jag att okej, jag är kulturkristen. Det handlar inte så mycket om vad jag tror på som vad jag har för bakgrund och vart jag hör.


Sofia Torvalds
(Foto: Sofia Torvalds)



betraktat. Advent och jul är min favorittid på året och jag älskar julsånger. Men många sånger blir allt svårare att sjunga, för texten beskriver precis vad jag mest tänker på kring jul, både det positiva och det mitt hjärta brister av. 16.12.2025 kl. 15:40

Kolumn. Det här är en berättelse om en plastgran, och allt omkring den, som lärde mig att ytterligare sänka ribban inför julen. 14.12.2025 kl. 17:33

BORGÅ STIFT. Nyrekryteringarna vid domkapitlet i Borgå fortsätter. Nu söks en stiftssekreterare för att leda församlingsdiakonin i stiftet. 12.12.2025 kl. 10:50

mat. Tara Junker är matkreatör, och för henne är mat inte bara jobb utan det roligaste som finns. – På julen äter jag festmat, men inte traditionell julmat. 11.12.2025 kl. 18:00

BÖNEHUS. Det har funnits drygt 400 bönehus i Svenskfinland. Kjell Herberts har dokumenterat alla 250 som funnits i Österbotten de senaste 150 åren. Nu har kartläggningen med bild och fakta gett ut en färsk bok, En ton från himlen och en doft av kaffe – Österbottens bönehus. 9.12.2025 kl. 18:08

Personligt. När Janne Sironen var sju år tog hans pappa sitt liv. Idag har han själv en sjuårig son. – Att jag fick Peter var så stort. 9.12.2025 kl. 13:00

SPRÅK. Språkförbistringen väcker irritation vid flera svenska församlingar inom Borgå stift. På domkapitlet manar man till lugn. 8.12.2025 kl. 13:17

Helsingfors domkyrka. Päivi Vähäkangas, kyrkoherde i Munkkiniemen seurakunta i Munksnäs, blir ny domprost i Helsingfors. Hon valdes på söndagen med klar majoritet. 8.12.2025 kl. 16:31

EKUMENISKA RÅDET. Laura Häkli är ny generalsekreterare för Ekumeniska rådet i Finland. Hon ska göra praktikantveckor i alla elva medlems­kyrkor. 8.12.2025 kl. 10:00

GRAVFYND. Kvarlevor av tre personer som troligen levde på 1700-talet har fått sin sista viloplats i en grav på begravningsplatsen vid Esbo domkyrka. Kvarlevorna hittades i samband med grävarbeten, eftersom Esbo domkyrka för tillfället genomgår en omfattande renovering. 4.12.2025 kl. 11:49

julmusik. Kyrkorna fylls av ljus, gemenskap och välkända melodier när församlingarna runt om i Borgå stift bjuder in till De vackraste julsångerna. Kantorerna Diana Pandey och Mikaela Malmsten-Ahlsved i Pedersöre församling har valt årets svenskspråkiga sånger. Vi träffades för att tala om årets sångval, personliga favoriter och varför traditionen är så betydelsefull. 3.12.2025 kl. 14:45

julklappar. Hitta en trevlig burk. Börja leta efter uppmuntrande ord, tröstande poesi eller en tom lapp att teckna ner tacksamhet på. Så har du skapat en julklapp som kräver tid och omsorg men nästan inga pengar! 1.12.2025 kl. 14:35

Personligt. Wille Westerholm hade i många år en dröm: att bli personaldirektör på Stockmanns varuhus. Han jobbade på varuhuset i hela 17 år. Sedan tog livet en ny vändning. I dag är han kyrkoherde i Ekenäsnejdens svenska församling. 26.11.2025 kl. 13:24

ortodoxa kyrkan. Finlands ortodoxa kyrka har det ekonomiskt knappt. Nu utreds möjligheten att leda kyrkan genom att gå tillbaka till tiden då man hade bara två biskopsstift. 28.11.2025 kl. 11:32

HELSINGFORS SAMFÄLLIGHET. Prästen som leder landets största samfällighet, i Helsingfors, blir överdirektör vid Undervisnings- och kulturministeriet. 27.11.2025 kl. 16:40

KYRKOHERDETJÄNST. I Jakobstad får församlingen förbereda sig för kyrkoherdeval medan Hangö svenska församling fått en kyrkoherdekandidat. 26.1.2026 kl. 12:28

FÖRSAMLINGSMÄSTARE. Tony Storrank från Jakobstad är ny församlingsmästare i Munsala. Snart blir han och frun Inka dessutom Munsalabor. 24.1.2026 kl. 15:11

syrien. Ett år har gått sedan Assadregimen föll i Syrien. För många innebar maktskiftet en efterlängtad frihet – men för landets kristna minoritet växte oron. Deras framtid är oklar, men vardagen fortsätter ändå. ”Det är en helt vanlig dag”, säger prästen Samer och slänger sig ut på dansgolvet. 22.1.2026 kl. 19:32

KULTURHISTORIA. Det brister i den nationella beredskapen att värna om kyrkans helgedomar i krigssituationer. Enligt Saana Tammisto på Kyrkostyrelsen vore det kontraproduktivt att frakta kulturhistoriskt värdefulla föremål till trygghet i fredstid. 21.1.2026 kl. 06:52

kyrkoherdar. Kristian Willis blir forskare i kyrkohistoria efter sin pappaledighet. 20.1.2026 kl. 13:06