Sista sträckan kan vara bäst

Trots sin ålder på 81 år har Gunvor Österlund ännu inte sett mycket av stillsamma pensionärdagar. Arbetarna är få och hon är en av dem.

– Behoven är så stora. Jag jobbar mycket bakom kulisserna. Människor ringer, behöver stöd och själavård, bön och hjälp. Det tar inte slut.
Just själavård och bön har sedan länge funnits på Gunvor Österlunds hjärta. Hon är bland annat ansvarig för själavården i sin hemförsamling Betel i hemstaden Karis.
 
– Tidigare väntade man sig att allt det mesta skulle lösa sig i frälsningen. Man hade inte alltid kunskap och förståelse för själens helande som en process. Många människor genomgick en verkligt radikal frälsning men fick inte alltid hjälp för hela människan.

Bland annat Gunvors Österlunds föräldrars liv präglades av både starka frälsningsupplevelser men samtidigt olösta knutar.

– Mamma var väldigt inbunden och pappa hade en svår bakgrund.

I sitt arbete med själavård har Gunvor Österlund insett vikten av samtal.

– Det som inte bearbetas kommer upp igen, som något som tryckts ner i en tunna med vatten. Som troende själavårdare har vi en oerhörd förmån att få lägga fram saker i bön. I förbönen sker många gånger befrielse steg för steg.

Sjömän och skökor
Det var bland arbetet bland sjömän och prostituerade i hamnstaden Antwerpen i Belgien på 60-talet som Österlunds hjärta särskilt började klappa för människor med svårigheter av olika slag.
– Det bor nog en vårdare i varje människa, men antagligen har Gud gett mig ett speciellt hjärta för personer i nöd. Människor har genom åren fått förtroende för mig.
 
Tiden i Antwerpen var på många sätt banbrytande. Utan egentlig erfarenhet, men med en stark kallelse och visshet om Guds beskydd, gick Gunvor Österlund med väninnan och missionärskollegan Gurli Söderlund omkring på de otrygga gatorna, sökte upp människor, bad för dem och hjälpte dem komma till rätta med sina liv. Ett rikt församlingsarbete växte fram.

– Jag har aldrig tvivlat på Gud, men nog har jag många gånger fått komma inför honom och fråga om det faktiskt är så här han har tänkt det. Under åren i Belgien som ensam kvinna sökte jag intensivt Gud.
Hon berättar att en andlig kristid i hennes liv var då några av de tidigare busarna och narkomanerna som kommit till tro fick för sig att den andliga tjänst som hon och hennes dåvarande medarbetare Lisbeth hade var något som de själva kunde göra bättre.

- Jag upplevde att min kallelse blev trampad på och var frestad att packa kappsäcken och gå. Men Gud sa till mig att vara stilla och lita på att han är på min sida.

Läs hela artikeln i papperstidningen.