– Jag drabbades av manodepression, det som numera kallas bipolär sjukdom, säger hon. Den utlöstes av flera orsaker. Allt blev för mycket för mig. Jag var en gåpåare och jag fick barn, jag drev en frisörsalong och vi byggde hus. Jag minns att jag stod på en stege och målade huset medan jag var höggravid.
Den första gången var Heddy Norrgård intagen på sjukhus i tre månader.
– Jag blev riktigt … galen, säger hon och söker efter ord. Jag kommer ihåg vad jag sa och gjorde. Skulle jag inte veta att det finns förlåtelse och att människorna förstår att jag inte var mig själv skulle jag skämmas ögonen ur mig. Verkligen.
Så här skriver Heddy själv om sin sjukdomstid:
”Jag hatar mediciner och så fort jag kommer hem från ’hispan’ slutar jag ta de förhatliga tabletterna. Eftersom jag inte tar min medicin kommer den maniska perioden som ett brev på posten. Omgivningen reagerar. Jag tycker dom är ovanligt dumma. Jag mår ju så himla bra. Tills jag blir fullständigt galen igen.”
– Jag åkte ut och in många gånger just för att jag inte ville ha nån medicin. Jag blev psykotisk och inlåst på sluten avdelning. Där medicinerades jag mot min vilja. När jag återhämtade mig och konstaterade att jag inte är nån supermänniska släppte de hem mig. Men så fort jag kom hem slutade jag med medicinen. Jag krävde av Gud att han skulle bota mig utan medicin.
Läs hela profilen i Kyrkpressen 35/2011.
