Den långsamma och accelererande svältnöden i Östafrika har inte varit någon hemlighet för de organisationer som arbetat långsiktigt på området. Men nu är den akut.Tolv miljoner människor löper risken att dö om inte något görs snabbt. Betesmarken är slut, boskapen har dött och somaliska flyktingar strömmar in över gränserna till grannländerna Kenya och Etiopien där regntiden slagit fel och befolkningen också har det svårt.Samtidigt har de ekonomiska bekymmersrynkorna i världen mera handlat om dykande börskurser och eurovalutans skakiga färd mellan stödpaketen.
Det är snart jämnt ett år sedan biskoparnas ställningstagande för alla människors rätt till matsäkerhet. Det var i sig ingen ny text, och inte heller någon ny tanke i kyrkans historia. Tanken har i ett par århundraden tagit sig uttryck i såväl organiserat missionsarbete som internationell diakoni.
Redan för drygt tjugo år sedan gav biskoparna en rekommendation till församlingarna om att två procent av skatteintäkterna borde riktas till missionsorganisationerna och Kyrkans utlandshjälp.
År 1999, inför det så kallade jubelåret, höjdes siffran till tre procent – och den har inte justerats neråt.
Hur ser det då ut i praktiken? Kyrkans missionscentral uppger att församlingarnas bidrag varierar kraftigt. En median ligger ungefär på 2,5 procent. Men det finns också de som ger över åtta procent av sina intäkter till mission och internationell diakoni – och sådana, ofta små församlingar, som avskiljer mindre än en procent av sina skatteintäkter till samma ändamål.
Finansministeriets färska budgetförslag för den nya regeringen landar betydligt lägre. Finlands mål och löfte om att använda 0,7 procent av bnp på utvecklingssamarbete före 2015 landar enligt finansministeriets nuvarande recept på 0,58 procent. Dessutom finns det ett glapp på 80 miljoner mellan den summa som Utrikesministeriet respektive Finansministeriet vikt för utvecklingssamarbete.
Frågan är hur det kommer att se ut i framtiden?
På Finska Missionssällskapet (FMS), som är störst och äldst bland kyrkans officiella organisationer, visar intäkterna från församlingarnas budgetmedel en sakta nedåtgående trend.
Samtidigt redovisar både FMS och Kyrkans utlandshjälp en ökning av projekt som samfinansieras med statliga biståndsmedel. Det väcker en stilla undran om att församlingen inte längre vill eller orkar axla ansvaret för världen, utan skuffar över den till institutionerna.
Det vore synd. Mission och internationell diakoni handlar nämligen alltid om ansikte, hjärta och händer. Ibland kan det vara en enda eldsjäl i församlingen som år ut och år in påminner om den där kollekten till missionen. När han eller hon är borta kan gapet vara mycket stort om inte församlingen fostrat och uppmuntrat nya ansvarsbärare.
När Bjarte Birkeland, Etiopienkoordinator för Kyrkans utlandshjälp, får frågan ”varför vi ska bry oss om svälten i Afrika” i Slaget efter 12 häromveckan rör sig hans svar i pragmatiska och humanitära tongångar.
För församlingarna och alla dess medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan finns det också en annan aspekt som kan vara värd att lyfta fram: Det är helt enkelt deras uppdrag.
Den kyrka som vill vara världsvid och växande måste också kunna se över gränser och vidga sin vilja att hjälpa och dela. Om den slutar med det upphör också det egna växandet och saven torkar.
Att sträcka sig utåt och uppåt leder till att kärnan också är frisk och stärker församlingslivet inåt.
