– Det var som en mardröm. Ofattbar och overklig. Hur kunde det hända oss? Man hör om andra som förlorat sitt barn, men aldrig tror man att det kan hända en själv. Ingen förälder ska behöva begrava sitt eget barn.
De var som vilken annan familj som helst – en familj mitt uppe i den grå vardagslunken med sina upp- och nedförsbackar. Heidi beskriver Moas födelse som en vändpunkt i hennes liv. Tiden innan hade präglats av depression. Hon hade varit arbetslös och alla stängda dörrar och evinnerliga ”nej tack” hade dragit ner på självförtroendet.
– När Moa föddes fyllde hon ett tomrum i mitt liv. För första gången på länge kände jag mig hel, jag visste vad jag ville. Jag ville satsa på familjen.
Hon skulle bara koka lite kaffe
Men så kom den där höstdagen år 2006 då Heidi och Moa, 1 år och 9 månader, bestämde sig för att gå ut en stund på gården för att leka. Sonen Dennis, som då var sju, hade gått över till en granne och pappa Ove, som arbetar som långtradarchaufför, var på väg hem från en resa till Parkano. Det hade regnat i några dagar och det var vått och ruggigt. Medan Moa lekte inne i sin lekstuga och i sin sandlåda plockade Heidi ved alldeles intill.– Det sista jag sa till Moa var att hon skulle gå in i lekstugan och koka lite kaffe åt mamma.
Men när Heidi en liten stund senare öppnade dörren till lekstugan var Moa inte där. Hon kunde inte se henne någonstans. Heidi berättar om paniken som växte inom henne medan hon sprang runt på gården och letade.
Hon ringde grannfrun och bad henne skicka hem Dennis för att också han skulle komma och hjälpa till. Snart var de flera personer ute i hemmets närmaste omgivning och letade.
Heidi berättar om hur hon bara väntade på att få syn på en liten flicka sittandes på huk bakom en sten eller bakom ett hörn kiknade av skratt. Att leka tittut var bland det bästa Moa visste.
Men hur de än letade hittade de inte Moa någonstans. I desperation knäppte Heidi händerna och bad till Gud att hon skulle hitta Moa.
– Jag vet inte om det var en röst som sa det eller om det bara var en känsla, men plötsligt stod det klart för mig att jag skulle titta i sån. Sån som stått där hela tiden mitt på gården och som vi sprungit förbi så många gånger. Sån som vi alltid så noggrant såg till att vända upp och ner. Men det hade vi inte gjort det den här dagen och det hade samlats lite vatten i den när det regnat.
– Jag glömmer aldrig hur jag lyfte upp henne ur sån – hur kall och smutsig hon var. Min fina, vackra Moa. Och huvudet. Det låg i en så onaturlig ställning.
Hon blev en liten ängel
Det var en chockad Heidi som i krisgruppens bil följde efter ambulansen till sjukhuset. Även Ove, som vid det här laget blivit underrättad om vad som hänt, mötte dem vid sjukhuset.– Läkarna kämpade i ett angränsande rum med att försöka rädda Moas liv. Så länge återupplivningen pågick klamrade vi oss fast vid hoppet. Ingen av oss kunde för ett ögonblick tro att det var meningen att Moas liv skulle sluta här.
Men när de till slut fick beskedet om att Moas liv inte stod att rädda klev Heidi in i sin egen värld. Hon beskriver det som att hon gick in i en bubbla, totalt omedveten om allt och alla. När de senare samlades för att ta ett sista farväl av flickan med ljust lockigt hår var det Dennis som lugnt och sakligt konstaterade:
– Moa har blivit en ängel.
Att sörja gör ont
Tiden som följde var ett enda töcken. Hemmet fylldes av kondoleansblommor och en massa människor. Föräldrarna fanns ständigt vid deras sida och hjälpte dem med det praktiska som att laga mat och tvätta kläder.– Det var som om vi slutade fungera. Utan våra föräldrar skulle vi aldrig ha fått någonting i oss.
Heidi berättar om självanklagelserna som plågade henne. Frågorna och funderingarna om hur det hade gått om hon gjort på ett annat sätt, om hon aldrig gått ut den dagen.
– Mina armar värkte för att jag inte fick hålla Moa i min famn. Det gjorde ont i hela mig.
Men mitt i sorgen och saknaden fanns också ilskan och vreden över orättvisan som drabbat hennes familj.
– Jag gick långa promenader i skogen med vår hund. Där mitt ute i skogen skrek jag ut min sorg. Jag kände att jag bara måste få ut all den vrede och ilska som fanns uppdämd inuti mig.
En livshotande sjukdom
Knappt tre månader efter olyckan la en läkare märke till att Heidis sköldkörtel var förstorad och ville att den skulle undersökas närmare. Heidi som fortfarande var upptagen av sin sorg har svårt att ta till sig det han sa. Det var inte förrän hon fick beskedet att hon drabbats av elakartad cancer som hon förstod hur allvarligt sjuk hon var.– Jag brydde mig inte om att jag hade en sjukdom som gjorde att jag kunde dö. Jag hade snarare skuldkänslor för att jag måste lägga ytterligare en börda på min familj.
I dag är hela sköldkörteln bortopererad och framför sig har hon en livslång medicinering. Cancern är borta men hon är ännu inte friskförklarad. Hon medger att sjukdomen skrämmer henne.
– För mig var cancer tidigare en sjukdom som drabbar andra. Tanken på att den också kan drabba mig fanns aldrig. Men när man en gång har varit svårt sjuk blir man medveten om att även man själv är sårbar.
Vill berätta sin historia
För Heidi har det känts viktigt att få berätta sin historia – att få berätta om Moa. Därför ställde hon upp för dokumentären ”Vi fick låna en ängel” som sänts i Radio Vega.– Genom att berätta vad jag varit med om vill jag dela med mig av mina upplevelser och kanske hjälpa någon annan som är i samma situation. Jag vet att det känns hopplöst och som om livet tar slut när man är mitt uppe i det svåra, men jag vet också att det finns en väg tillbaka.
Den vägen har varit lång. Heidi såg det som att hon hade två alternativ.
– Det ena var att sjunka ner i bitterhet och ilska. Men jag förstod också att det alternativet innebar att Moas liv aldrig skulle ha haft någon mening. Det andra alternativet var att försöka hitta det positiva och på det sättet hålla Moas minne vid liv. För Moa var en positiv person. Hon skulle aldrig ha velat att vi var ledsna.
I dag vågar Heidi till och med känna tacksamhet inför det svåra hon och hennes familj gått igenom. Hon säger att erfarenheten har gjort henne både lugnare och tryggare som person. Händelserna fick henne att ta tag i sitt liv och fortbilda sig till närvårdare. I dag jobbar hon på ett hem för dementa – ett jobb som hon tycker väldigt mycket om. För två år sedan kände hon att familjen blev helare när dottern Jonna kom till världen.
– Men trots att sorgen har förändrats finns saknaden alltid kvar. Det finns inget mer jag önskar än att vi hade fått ha vår Moa kvar.
Gud är inte ond
Det Heidi varit med om har också stärkt hennes tro.– När jag var mitt uppe i sorgen sökte jag tryggheten och fann att den fanns hos Gud. Moa var så liten när hon dog. Jag insåg att jag måste förlita mig på att hon är trygg, att det finns någon annan som tar hand om henne nu.
– Jag tror inte på att Gud är ond och att det är han som ställer till med olyckor. Jag tror att han finns med dig just då de händer.
