Det är lätt att dra raka slutsatser om de brittiska upploppen som om de i första hand har handlat om frustrerade tonåringar ute efter en spänningskick. Men brittiska sociologer konstaterar att medan de våldsamma sammandrabbningarna oftast har skett mellan polisen och unga med uppdragen huva så är ålder inget hinder när det gäller plundring. Både unga och gamla, män och kvinnor, svarta och vita har setts kånka iväg med stöldgods ur demolerade affärer.
Enligt sociologen Paul Bagguley från universitetet i Leeds delar dessa plundrare en vardag som låginkomsttagare och en stark känsla av att de ställs utanför glittervärlden. Samtidigt bombarderas de med reklam om konsumtionsvaror de aldrig har råd att köpa. Konsumismens diktatur kan visa sig ha en mer fasansfull avigsida än man anat. Den ligger på lur nu i ett läge när den ekonomiska situationen på världsmarknaden väcker oro både bland ekonomister och vanligt folk. Konsumera-mera-tron kan bli oändligt mycket dyrare än någon någonsin kunnat beräkna.
Om folk känner att makthavarna försvarar värden som en majoritet inte delar finns det i dagens värld inga spärrar för myteri. Redskapen verkar välbekanta i Londonupploppen: Sociala medier tillkallar massorna, och sen är vågen igång.
Varför känns det som kändes så rätt på gatorna i Kairo plötsligt så fel i London? Det ser ju likadant ut, eller gör det? Vi är tvungna att kritiskt begrunda gränsdragningen mellan demokratikrav och ren anarki. Likaså är vi tvungna att inse att den gränsen, liksom allt annat, har en gråzon där revolutionärer och anarkister kan gå sida vid sida och ibland förenas i en och samma person.
Det handlar också om en auktoritetsprövning. Den gamla världens fäder och mödrar har blivit avväpnade. De verktyg som de förut hade ensamrätt till kan också användas av andra. Det har uppstått en tudelning i samhället mellan de laglydiga och de som skapar sina egna lagar för att de kan det.
Ett konkret exempel är kanadensiska smarttelefontillverkaren BlackBerrys blogg, som snabbt invaderades av en grupp hackers efter att företaget aviserat sin vilja att samarbeta med Londonpolisen för att få fast plundrare. Hackergruppen hotade att lämna ut information från företagets personalserver ifall företaget gick polisens ärenden. Företagets gratistjänst för snabbmeddelanden lär ha använts flitigt under upploppen och dess lågpristelefon är en av de populäraste bland brittiska tonåringar.
Vems är alltså makten i framtidens värld? Det är en skrämmande tanke att den som har färdigheterna sätter upp reglerna utan att behöva bära ansvar.
Samtidigt måste man inse att orättvisan kan representeras av förfinad slips och Camebridgeaccent. Att ett fel förvaltat förtroende får fruktansvärda konsekvenser, vare sig det har skett aktivt eller passivt.
Ett klassutjämnat samhälle är ett närmevärde värt att sträva efter. Det kostar, men det kan vara en investering som förhindrar en ghettoisering av världen. I en sådan måste de rika bygga palissader för att hålla ursinnig och exploaterad fattigdom utanför.
Att hålla fast vid tanken på ett samfund med gemensamma värden och moraliska normer har liksom allt en prislapp. Det priset ser olika ut för rika och fattiga. För bägge handlar det ändå om att avstå från något.
Men när skillnaden mellan det man trodde var värdegrunden och det man i verkligheten ser blir för stor, då välter skutan. Då tror man inte längre att det är värt att lydigt vänta och bli utan. Man skyndar att ta för sig medan man kan. I det skenet använder premiärminister David Cameron en retorik, som kanske sänder trygghetsvågor till en del av befolkningen, men som bara retar den upprörda ännu mera när han ”tveklöst lovar att göra allt för att göra gatorna säkra för laglydiga medborgare” igen.
Det verksammaste medlet är troligen grannens makt. Den syns konkret och hoppingivande i förstörda stadsdelar i London där invånarna går ut för att städa upp gatorna tillsammans. Städpatrullerna är sammankallade genom samma sociala medier som plundrarna använt. Städarna går ut med skurhinkar och kvastar som synliga symboler. De talar inte maktspråk utan hjärta och förnuft, som 40-åriga Jill Bruce i Battersea säger till CNN:
”Jag kom hit för att de har slagit sönder mina kvarter”.
