Jag föreställer mig att jag är på väg till en storstad där individualismen frodas och där ingen ska behöva snegla ängsligt på grannen. Det är under den tid när jag i ärlighetens namn är mera upptagen av att försöka greppa den väntande storstadsvardagen än av att föreställa mig vad som väntar på mitt nya jobb.
Trots min förhandsidé om individens frihet i storstadens myller tar det ändå inte mer än ett halvt dygn innan jag faller in i den helsingforsiska flockmentaliteten och springer mot ett övergångsställe – inte för att jag själv har bråttom, men för att de andra verkar ha det.
I stora människoflockar orkar vi inte längre höja på ögonbrynen åt hur andra ser ut – vi är nämligen mera upptagna av att röra oss med massan. Den första morgonen upptäcker jag att jag befinner mig i en tät flod av människor som rör sig längs perrongen för att ta sig från morgonens lokaltåg och ut genom järnvägsstationens myller. Vi är främlingar för varandra, men flockmentaliteten får oss ändå att samarbeta. Så individualister som vi tror oss vara rör vi oss ändå i samma fart, som en fårskock ledd av en osynlig herde, pådriven av effektivitetens vallhundar. Vi rättar in oss i ledet innan vi ens hinner fundera över vad vi gör.
När människoflocken blir tillräckligt stor krävs det nytänkande för att sticka ut. Kanske är ett sätt att vara en av de få uppstickarna som av nödtvång eller fri vilja rör sig långsammare än resten av flocken i morgonrusningen och tvingar omgivningen att finjustera sin rutt och leta efter luckor som möjliggör en omkörning.
