Jubel eller inte

Johan Sandberg.

När Jaro gör mål på Centralplanen i Jakobstad hörs publikens jubel långa vägar över stan. Man får en bra uppfattning av utgången av matchen utan att man behöver befinna sig ens i närheten av planen. Det går bra att följa med matchen även under ett pågående möte i församlingshemmet, för jublet tränger in genom väggarna.

3.9.2010 kl. 00:00

I församlingshemmet är det ingen som jublar. Där gör vi det som det förväntas av en god kristen, vi sitter tysta, stilla och allvarliga med knäppta händer och åhör predikan. I det mönstret faller också de som vant sig vid att jubla på fotbollsplanen. I församlingen passar det sig inte att stiga upp och jubla. Där finns inget att jubla över … eller är det nånting jag missförstått?

Det borde ju vara tvärtom. Den nåd Gud visar oss borde vara en källa till jubel och glädje som tränger sig ut ur församlingshemmet till fotbollsplanen. Varför högljutt jubla över ett mål som i slutet av säsongen vanligtvis innebär en statisk siffra i en kolumn, då man sitter knäpptyst och nickar (eller nuckar) under predikan som i bästa fall kan ha evighetsvärde?

Var finns plats för passionen i kyrkan? Var kan man ropa ut sin glädje och prisa Gud i kyrkan? Var ges utrymme för den frihet vi har i Kristus?

Ibland ges den friheten under speciella förböns- och lovsångsmöten. Men inte ens där kan man mäta sig med jublet från fotbollsplanen. Även där kan folk känna sig obekväma och uttittade. De som inte förstår sig på att någon ställer sig upp och sträcker upp händerna under lovsången tittar misstänksamt runt omkring sig, medan de som står känner de misstänksamma blickarna i nacken. Men skulle det hela utspela sig under söndagens högmässa skulle samtliga plikttroget stå under lovsången. Då hör det till liturgin och den ifrågasätter vi inte.

Johan Sandberg

David Thurfjell: "De som är mest naturandliga är faktiskt de som också är bekännande kristna"

Kultur. Det finns något andligt över nordbornas naturupplevelser, märkte religionshistorikern David Thurfjell. Många sekulariserade svenskar som inte känner sig hemma i kyrkan upplever i stället att naturen är en plats som ger dem utrymme för existentiella tankar och känslor. 18.8.2020 kl. 19:53