– Det mest oroväckande är att den ekonomiska depressionen drabbar medborgarna på ett orättvist sätt. Största delen av dem som arbetar påverkas inte alls. Annorlunda är det för dem som blir offer för depressionen, sade Paarma.
– Också den här gången tycks det gå så att de som prövas värst är de som också annars har det illa ställt. Polariseringen i vårt samhälle tillspetsas.
Paarma uttryckte sin oro främst för barnfamiljernas ställning och unga som riskerar bli helt utslagna. Paarma menade att regeringens strävan att fylla klyftan mellan skola och arbetsliv är ett steg i rätt riktning.
– I en sådan här situation behöver det gemensamma ansvarstagande växa. Därför ska kyrkan vara bekymrad för den brist på ansvarstagande för det gemensamma som så tydligt syns också under depressionen.
Paarma sade att själviskhet och att driva sina egna intressen inte bara är den enskildas synd, det är ibland ännu mera iögonfallande i samfundens verksamhet. – Det finns allt för många inflytesrika samfund vars enda bekymmer tycks vara att driva den egna gruppens intressen.
Kyrkan har ingen orsak att bekymra sig för sig själv utan kyrkan ska vara bekymrade för de människor som lever utan evangeliets glädjebudskap och för dem som inte fått ta del av välfärdssamhällets frukter.
Paarma sade att den bild som ges av kyrkan i medierna är att den bara bekymrar sig för medlemsflykten och de skattemedel som den då går miste om, och för de inre motsättningarna, till exempel på grund av frågan om kvinnliga präster och homosexuella.
Det som kyrkan ska oroa sig för, menade Paarma, är hur den förverkligar sin grundläggande uppgift, att kalla människor till gemenskap med Gud. – Medlemsbortfallet ska inte ses ur kyrkans utan ur individens synvinkel, en oro för människor vars liv fjärmas från den kristna trons fasta grund, sade Paarma. (KT)
