Den (nästan) osynliga kyrkan

Studien är enligt presentationen ”resultatet av ett scenarioprojekt om svenskans framtid utgående från förändringen i vår omvärld”. Rapporten är ”en självkritisk men konstruktiv rapport, avsedd att inspirera till eftertanke”.Det är att hoppas att avsikten blir verklighet.

En rapport eller studie kan naturligtvis inte omfatta allt som den kunde – eller ens borde – omfatta. Begränsningar måste göras och oberoende av hur de görs väcker de kritik.Det som sticker i ögat – för att fortsätta på det temat – i den aktuella rapporten är att betydelsen av Borgå stift och de svenskspråkiga församlingarna praktiskt taget helt saknas. Undantaget är några rader på sidan 28.
Kyrkans osynlighet kan eventuellt vara resultatet av en medveten bortprioritering, men också av glömska. Vilket alternativ som är bättre eller sämre kan man motiverat ha olika åsikter om.

Av olika orsaker blir antagandet att det inte är fråga om glömska utan om bortprioritering. Detta helt säkert utan onda avsikter. Inom en snar framtid kommer Magma att presentera en rapport om bland annat det svenska stiftets betydelse för Svenskfinland. Det kan vara en förklaring till att det temat nu inte togs med.
Frågan är om den förklaringen är acceptabel. Det är den inte.

Den kyrkliga och frikyrkliga sektorn borde definitivt ha funnits med också i denna studie. Detta av många olika orsaker.
En kvantitativ orsak är att omkring 85 procent av Finlands svenskspråkiga befolkning hör till evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, till Finlands ortodoxa kyrka eller till någon frikyrka. En kvalitativ orsak är att kyrkliga identiteten är av stor betydelse för identiteten rent allmänt.
Att knoppa av den delen av identiteten är helt enkelt inte motiverat.

Nu är det förstås inte första, tyvärr knappast heller sista, gången kyrkan och det kyrkliga nästan helt osynliggörs i dessa sammanhang. Det har lett och leder till att det kyrkliga och frikyrkliga inte syns och hörs i den allmänna diskussionen om Svenskfinlands framtid.
Speciellt beklagligt är detta i ett läge då allt som kan tänkas stöda det svenska språket och dess synlighet borde samlas i samma korg. Det är i den korgen också det kyrkliga borde finnas och inte i en korg lite på sidan om.

Att lämna det kyrkliga utanför dokument som är avsedda att inspirera till eftertankar kring det svenska i Finland är samhällspolitiskt ovist. Ur ett kyrkligt perspektiv och uttryckligen ur ett Borgå stift-perspektiv kan det i värsta fall visa sig vara ödesdigert.
Den pågående kommunala service- och strukturreformen har lett och kommer att leda till att allt flera av stiftets församlingar ingår i samfälligheter som hör till något finskspråkigt stift.

Vad detta innebär för Borgå stifts framtid och därmed för den finlandssvenska identiteten är svårt att säga exakt, men knappast finns det någon som vill hävda att utvecklingen stöder det svenska i Finland eller det svenska stiftet.
Detta har lyfts fram många gånger och varnande fingrar har höjts bland annat på ledarplats i Kyrkpressen, senast i en ledare i nr 3.

Tyvärr är det ganska lite som har gjorts för att förminska eller eliminera det för stiftet och det svenska språket negativa i den av allt att döma oundvikliga utvecklingen inom den kommunala sektorn.
En orsak till bristen på handlingskraft kan vara just det faktum att den kyrkliga biten glöms bort eller knuffas undan i allmänna debatter. För Borgå stift och dess ledning är detta något som inte borde få fortsätta.

Stiftsledningen måste reagera eftersom ingen annan förefaller göra det. Man kan därefter hoppas att andra kommer med.